Vi fullkomligt älskade Bungenäs på norra Gotland. Såklart är vi långt ifrån ensamma om den saken. Fast precis innan högsäsong och sådär de allra första öppningsdagarna kändes det lite så. Här vid skyltarna lämnar man bilen och börjar traska.

Fast efter några minuter på skogstigen finns lånecyklar. Barnen var nästan lite chockade över att de skulle få cykla utan hjälm. Först var de helt eniga, nej vi går hellre. Men Viggo var den första som vågade och sedan var det fritt fram. Inga bilar så långt ögat kunde nå var nog den avgörande saken.

Djungelns lag gäller. Du paxar liksom inte en cykel för hela dagen. Har man lämnat den är det fritt fram för någon annan att ta den. Bara så du vet.

Vi följde grusvägen mot havet.

Du minns väl känslan?

Havsvindar kräver frisyrpaus.

Och dikena var fulla av rödklöver.

Vi hade hört att platsen skulle vara av det magiska slaget och ju mer vi närmade oss steg förväntningarna. Ett par jätteskorstenar alldeles bakom träden. Och en skorsten är väl aldrig just bara en skorsten…

Den gamla handelsboden var stängd för dagen. Men annars är den full av liv och bullar och annat viktigt.

Även Bungenäs matsal hade inte kommit igång försäsongen. Men där kan du både äta och sova. Det ska vi göra någon annan gång. Så vi följde skylten mot den ursnygga Kalkladan.

Skälsö arkitekter  har blåst liv i väggarna i platsens alla byggnader. Och det är minst sagt magiskt.

Såhär den första öppningsdagen är inte ens pelargonerna på rätt plats.

Kalkladan rymmer både restaurant, konserter, konst och i sommar lite Värvet. 

Och så kortleken igen. Alltid med. Trolleritricken är oändliga.

Matsalen till vänster om vägen och Kalkladan på motsatt sida.

Alla häng i världen borde ha gungor i träden. Som en kompisgunga med utsikt över vågor och himmel.

Det här var innan repet brast…

Lunchen var helt fantastisk. Barnen åt oxbringa och insåg att det kanske var godast i världen.

Havsvindar gjorde att kortspelet fick flytta in. Inte varje dag man spelar vid de kanske största bord man sett.

Klurigt värre.

Över Furillen, vid andra stranden, låg ovädret och vilade. Vi tänkte att vi kommer få cykla i både spöregn och åska. Men det kom aldrig över vattnet. Tänk att lite hav kan skilja sol och storm åt.

Om någon dag sådär skulle de gamla militärsängarna få tillbaka sina madrasser som legat i vintervila.

Liv.

Om du har en strand full av sten så kommer du aldrig vilja gå hem. Det finns alltid en sten som är bättre än den innan. Plattare och med mer studs.

Bungenäs är alltså ett gammalt kalkbrott som var aktivt i början av 1900-talet. I mitten av sextiotalet tog Försvaret över hela halvön och vi vanliga fick inte sätta vår fot här. Platsen kan skatta sig lycklig att just rätt person köpte den. Byggnaderna blev K-märkta och med all respekt för naturen, havet och hela alltet är platsen just så magisk som det nog var tänkt.

Vidderna rymmer så mycket fantasi att du kanske tror på en annan planet.

Räkna med en heldag på Bungenäs. Minst, du kan ju alltid sova över. Jag tror vi alla blev lite tagna i själen. Av tystnaden och av det vidsträckta, karga. En cykel och vinden i ansiktet. Kanske var man alldeles ensam i världen för en stund.

Igår hörde jag om någon som gjort smultronsylt. Snacka om drömsylt.

Det var sex barn som somnade gott i bilarna senare.

Kanske är det här det enda vi behöver. När allt kommer omrking.

Vägar utan bilar är rena rama drömmen.

Varför bara ramla ner några meter från ett träd? Man kan ju alltid köra omkull lite också när man ändå håller på.

Nomi och modighetsmärkena.

Jag är helt förälskad i detta växthus. Kanske allra mest för det så olikt alla de andra.  Älskar de ruffa stålbalkarna och tänker att när något är såhär himla fint när det är alldeles nytt vad ska då bli av det, måste ju bli helt supersnyggt med åren.  Sedan är det ju såklart något med storleken på det som gör att man drar lite efter andan och så fint inrett. Och tänk när det är ljumma sommarkvällar i solnedgång och stenugnspizzor och megamånga människor då vill man ju stå precis här för det måste ju se alldeles magiskt ut. Fast helst ska man ju vara där inne. Man förstod ju att fikat skulle slå det mesta med hästlängder. Våra Stockholmsvänner har en liten vana sådär att handla med fika och levain från Fabrique när de kommer på besök och eftersom ägarna är desamma på Rute Stenugnsbageri så var det ingen snack om saken, ljuvligt. Jag tror vi lyckades äta oss igenom det mesta men morotskakan, gud. Vi ville aldrig lämna stället. Fördelen med att besöka Gotland i slutet av juni är att det inte kryllar av andra. Nackdelen är att bland annat att Rute´s pizzasäsong inte har börjat. Men nu har den det, lyllosar som har det framför er. Enligt Amelia ska den vara perfekt. De spelade sig genom Gotland, som sagt. En kortlek måste vara en av världens bästa spel. Tar ingen plats och räcker i evighet. Nu har i och för sig Viggo´s trollerifasoner gått över styr och jag mäktar knappt med ytterligare ett trick. Du måste ju fika eller käka pizza på Rute men det är även fullt med inspo. Älskar sättet de inrett på. Nu råkar ju plankorna vara extra vackra men är inte sådana här blomlådor man alltid drömt om.De bästa ställen har tänkt på kidsen. Lite sand kommer man långt med. Nu är ju våra barn så pass stora att man kan evighetsfika utan gnäll. De kan ju själva kläcka ur sig sådant som att kan vi inte sitta här hela dagen… kortturnering och bästa fikat och det finns ju alltid nya saker att upptäcka, kan man ha det bättre. Men när de var små så var en sandlåda guld värd.

Bästa solgasset. Liv. Som jag saknar lite extra just nu då hon befinner sig här. På dansläger.  Den öppna spisen hade inte torkar ännu. Helt nymurad.
Gillar ved.

Charlie innan regnet.

För några år sedan åkte min pappa motorcykel på Gotland med ett par vänner. De bodde och hängde på Kutens Bensin på Fårö och han ville hemskt gärna visa oss stället. Han tyckte det var superschysst på alla sätt och vis.

Vi blev stoppade av en skylt och blev lite nervösa att även detta ställe inte hade öppnat för säsongen. Men valde såklart att vänta de tio minuterna som det stod på skylten.

Och en sak är säker. Man har aldrig tråkigt bland en massa rostigt skrot.

Jag förhandlade mig till ett par tunnor under tiden vi väntade. Av min svåger.

Folkdräkt ena dagen… Det blir aldrig tråkigt i alla fall.

Så öppnade då Creperi Tati.

Har du barn så kan jag lova att du får en väldigt lugn stund. Det finns tusen saker att sysselsätta sig med. Om inte annat, så kan de försöka lyfta rostiga tyngder i en halvtimme…

Pappa gillar Kutens Bensin. Vi med. Som sagt huserade han här under några dagar och jag minns att han var lyrisk när han kom hem. Musik och härligt häng och ägaren Thomas, som var som någon man känt länge, satt och småpratade när tid fanns med tusen historier i bakfickan. Ni vet en sådan där berättare av rang, som aldrig någonsin har ett sinande historierförråd. Här är jag precis som pappa, jag älskar att lyssna till evighetsberättare. Det är en av mina bästa sysselsättningar.   Numera har ägaren Thomas hela byn berättade han för oss. Så det är då Slow train Bed & Breakfast där man bor.   Elsie´s café  där man tar en fika och relativt nyöppnade Bistro Albatross med hela havet framför sig. På Creperie Tati & Kutens bensin äter man då gudomliga crepes och lyssnar på musik. Både live och från jukeboxen.

Menyn.

Min familj på sjutton. Hela serveringen nästan.

Men alltså crepsen. Sjukt gott. Och galetterna ska vi inte tala om.

Fatta det alldeles märkvärdiga med en jukebox. För barn som är uppväxta med Spotify så är det ju direkt magiskt. Kontrasten att det inte finns precis allt och själva manicken är ju speciell i sig. Att morfar sedan kan berättade lite 60-talssanningar gör ju inte det hela mindre spännande.

 Som trolleri ju.

Man kan ju lätt tänka sig till ljumma sommarkvällar. Och när kulörta lyktor skiner i månsken.

Kutens bensin är ju vida välkänt för sin musik och uppträdanden. Så i huset vid sidan om samsas minnen från spelningar som varit. Nomi var i sjunde himlen då hon för dagen ramlade tillbaka i sin fascination för rockabilly… Och ja Charlie med, vad ska man med en tom scen till.

Sigge övades precis bredvid Bistro Albatross och havet är precis bakom stenmuren.

Nu är det ju inte tänkt som lekplats men det råkar ju bli det automatiskt.

Äntligen har jag hunnit tillbaka till bilderna från vår vecka på Gotland. Så nu blir det lite semesterblogging några dagar.

Det är väl inte svårt att gissa vem som packar i en gammal resväska, en lite extra tjusig sådär?

Jag har närt en primadonna vid min barm… När de andra fyra donnorna, som skulle sova i samma rum, tyckte att hon liksom tog över rummet så gastade hon bara att ”jag måste ju få känna mig hemma”!

Och tretton diadem, svantofflor, halsband och gud vet allt packades upp med näsan i vädret. Till och med svanhalsduken var nedpackad för blåstens skull.

Vi bodde mitt i Visby, i några hus med egen liten gård. Så himla härligt.

 I det rosa huset som man ser gaveln på bodde vår och min lillasysters familj. Och vår gård var där innanför den mörka grinden.

Det är lätt att bli besatt av dörrar i Visby. Och blommor.

Och havet. Eller mer förtrollad. Av alltihop. Det är ju som på låtstats. En annan värld.

Och himlen. Jag har blivit himmelsförhäxad denna sommar. Var nära att köra av vägen häromdagen för att molnen var så extra fluffiga och sagolika. Det verkar mest vara jag och kidsen som förstår storheten med moln men magiskt är det hursomhelst.

Ett virrvarr av gränder som gjorda för fantasi.

Sigge var ju såklart med. Det är bra att vara söt hund. Kel och promenadkompisar saknas aldrig någonsin.

Kusiner.

Den här killen befinner sig just nu ute till skogs. I en vecka sover han i tält och på dagarna lajvar han. Det hela är tydligen toppen och med tanke på de fotografier vi fick skickade häromdagen är det enda jag önskar just nu att ligga i buskarna och tjuvkika. Barn med alvöron och allsköns kostymer, läskigt smink inför framtidslajv och till synes alldeles vanliga troll som smyger bland träden. Och lägereld och mat lagad på öppen eld. Tänker att det måste kännas som man är mitt i ett äventyr. Varenda minut. En evighetsteater som aldrig tar slut.

Viggo blev superintresserad av lajv den gången vi hittade den här byn uti i en av Katrineholmsskogarna. Katrineholms Äventyrsklubb är kända för att ha väldigt bra lajv och nu har barn från hela Sverige samlats där.   Karin som driver Pysselbolaget var så himla snäll och påminde mig när det var anmälningsdags då hennes barn brukar fara dit, turligt nog då platserna tog slut snabbt. Lovar att berätta mer när Viggo kommit hem igen.

Påtal om äventyr. Visby är ju kanske världen bästa om man tänker efter.

Estrid

Mina drömmars rosenbuske.