-
it´s a bow
Förra veckan hade vi planeringsmöte med vår alldeles egna guldsmed Johanna Garmland. Vi hade bestämt innan att vi skulle sätta en ny kollektion.
Vi hade funderat en del på rosetter. Och som ett lyckokast hade Johanna för länge sedan gjort en rosett! Och liksom haft på spar.
Så väldigt fin tyckte vi. Kanske den mest perfekta rosett vi har sett.
Genast började vi prova och tänka på hur den skulle se ut med våra andra smycken – Feels so good to be a rose och She´s a rainbow. Och vi tyckte att det liksom inte kunde bli bättre än såhär.
Det fina var att själva rosetten passade så bra i alla former, så inom väldigt kort tid kommer armband, halsband (i två längder), ring och örhängen. Som vanligt tillverkas allt för hand och på beställning av Johanna.
Klockorna till vänster är bland de vackraste jag vet. De är gjorda efter ett par örhängen i original från början av 20-talet. En gammal dam gav Johanna sina egna örhängen, hon trodde att de skulle falla henne i smaken. Och det kan jag ju lova att de gjorde. Jag har ett par egna och de är sagolika. Sedan fick vi en liten överraskning såhär i hösttider. Längst ner till höger…
…små ekollon!
Där armbandet kommer se ut såhär. Lite hyllning till höst kan man säga.
I slutet av vårt möte hade Linn gått loss bland stenarna och skapat grunden för världen flottaste pärlhalsband. Ser fram emot att se resultatet. Och ser verkligen fram emot att i slutet av denna vecka ha kollektionen It´s a bow färdig att visa upp.
-
rut och viola på sitt viktigaste uppdrag
Jag är lika förälskad i Rut och Viola som första gången Malin Mighetto skickade mig dem på bild. Därför känns det extra fint att de endaste vi hade kvar fick gå till en väldigt bra sak. Vi var alldeles lyckliga i fredagskväll när vår auktion för Vi gör vad vi kan avslutades. Vi blev alldeles rörda när vi insåg att buden på de bägge printsen slutade på 250 respektive 350 euro! Wow! När det sedan visade sig att de sista buden liksom krockade med varandra i slutminuterna och det blev ett ”tekniskt” virrvarr och det var ett stort frågetecken om när exakt, mellan de sista buden, slog klockan åtta kändes allt jättesvårt, vi ville ju absolut att allt skulle bli rätt och inte göra fel mot någon. Men vet ni? Alla inblandade i budgivningen tänkte inte alls efter sin egen vinnings skull utan bara dit pengarna ska gå. Att de högsta buden, oavsett klockslag skulle vinna, bara för den goda sakens skull. Alltså, så himla fint på alla sätt och vis. Orden som delades där och då, alla så stora i sina kärleksfulla tankar och den fantastiska viljan att hjälpa andra. Just då kände jag någonstans i mitt eget hjärta, jag tror verkligen på att det vänder nu. Inte pågrund av vår auktion såklart. Utan pågrund av en hel massa saker. Men jag tror på människan, att vi är så många med hjärtat på rätt ställe och vi har fått nog nu. Visserligen fick jag nog för länge sedan men tillsist går det liksom inte längre. Finns bara en endaste väg att ta. Jag tror att vi tillsammans kommer rädda den här världen. Att vi kommer visa alla dem, som har tappat sitt förnuft, medmänsklighet, humanitet och kärleken på vägen, att de har så fruktansvärt fel och att vi har rätt. Punkt.
-
matkollektivet
På sommaren hamnar vi ofta i något slags matkollektiv. Det blir ju gärna så, man badar, fina folk hänger kvar och äta bör man. Och så åker några och handlar, några lagar och alla äter. Det är typ min allra bästa sysselsättning. Att äta middag med familj och vänner. Äta och dricka vin. Och babbla om viktigheter och lösa världsproblem och snicksnacka om allt annat också, det inte lika viktiga. Kidsen leker. Och livet är härligt. Fantastiskt härligt till och med. Så någon gång i somras när jag och min lillasysters familj kände att vi nästan bodde ihop drömde vi om att vi borde bo i ett kollektiv. Men det kunde vi inte genomför på dagen så istället bestämde vi oss för att varje fredag när hösten kom skulle vi ha matkollektiv. Och så bestämde vi att Linns familj skulle vara med. Matkollektiv varje fredag. På rullande schema. Inga regler överhuvutaget, varm korv om man vill bjussa på det och typ skaldjursplatå om man känner för det. Igår började det. Första gången var vi hemma hos min syster Sarah, hennes man Andreas och barnen Estrid och Svea. Och hunden Sigge.
Först lite fördrink och snacks. Så jädrans fint att landa veckan såhär. Och vet att vi gjort det till en vana. Eller snarare att det kommer bli en vana. Jag kom förstås en halvtimme försent för jag var tvungen att styra upp inför sista timmarna i vår auktion för Vi gör vad vi kan. Som slutade i succé!! Berättar mer senare. Men snacka om att hjärtat svämmade över av kärlek.
Världens enklaste pasta. Alla recept kommer nedan.
Hur gott som helst tyckte Leo. Som avslutade sin middag med en Päron-slips, ett annat ord för Päronsplitt. Så gulligt.
Lagom gäng för middag. Några vuxna, 8 barn minus 1 Viggo (som kalasade på annat håll) men plus en övernattningsgäst.
Min lillasyster <3
Charlie hängde med Sigge.
Alltså, dessa tre. De kommer att ta världen med storm. Och har liksom redan börjat.
Sarah är totala motsatsen till mig när det kommer till förberedelser. Taa-daaa där var några efterrätter. Hade det varit jag hade jag vispat febrilt där vid 10-snåret. Jag ska bli mer som hon.
Hon är lärare förresten. Som älskar sitt jobb och jag tänker att det märks på den aldrig någonsin sinande energin. ”Kunskap är coolt” -armband gör hon med sina elever. Lyllo dem tänker jag, på allt.
Over and out. Fast egentligen, hur bra känns det inte att börja fredagen såhär? Och veta att det bara fortsätter och fortsätter. Som en vardagsvana. Gärna i evighet om du frågar mig.
RECEPT
Småplock från Jennys matblogg
Superenkelt och snabbt
100 gram philadelphiaost + 1 msk creme fraiche blandas i en skål, man ringlar över lite sweet chili. Ställ skålen i ett hav av tortillachips. Dip och doppa.Pasta Alfredo ur Middagsparty
4 portioner
150 gram parmesanost
1 dl valnötter
1 dl pinjenötter
1 tsk salt
100 g smör
2 vitlöksklyftor
2 dl vispgrädde
svartpeppar
pasta
Koka upp saltat vatten till pastan. Mixa ost, nötter, smör och vitlök till en smet. Vispa grädden och vänd ner i ost-och nötblandningen. Koka pastan och blanda ihop. Riv parmesan grovt över alltsamman och peppra!
Nutellamousse från Jennys matblogg
4-6 portioner
3 dl vispgrädde
1 1/2 dl nutella
50 gram mörkchoklad
bär
Värm 1/2 dl vispgrädde, rör med nutellan på svag värme. Ta bort från plattan. Vispa resten av grädden tills blir som toppig. Rör ihop med resten av blandningen. Hacka ner chokladen ( man kan garnera med choklad också, spara lite då) ställ in i kylen kvällen innan eller minst 1 timme innan servering. Häll upp i loppiskoppar och lägg på blåbär.
-
#vi gör vad vi kan
Världen. Den gråter. Vad händer? Varje dag frågar vi oss detsamma. Och jag tänker, hur ska jag vrida och vända på svaret för att göra det klokt, när barnen frågar. De undrar över bilderna i tidningarna, om debatter på tv och allt de läser. Är det samma hav vi badade i förra sommaren, där allt händer? Varför ska någon behöva drunkna när det finns färjor i Grekland, det fanns ju massor av färjor när vi var där? Jag kan inte svara klokt för jag vet inga bra svar. Jag blir tom på ord och innerst inne är jag rädd. Jag vill inte bortförklara att vi har människor omkring oss som inte tror på att hjälpa andra. Samtidigt är det en vidrig insikt som är svår för ett barn att bära. Att alla dessa människor inte får ta färjorna för man har bestämt att det är så. Att någon annan inte får ta ett tåg trots att man tagit sina sparpengar till biljetten. Att det finns en osynlig gräns för trygghet. Att världen inte är allas. Att människor flyr från ett krig för att sedan hamna i nästa katastrof. Att det lika gärna skulle kunnat varit vi som tagit våra fyra barn över havet i hopp om trygghet men med en total ovisshet om vad som skulle hända oss härnäst. I min hjärna spökar den värsta av mardrömmar att det kunde ha varit vi. Det enda alternativet som skulle finnas för oss trots att jag skulle vara livrädd och det allra svåraste vi någonsin hade gjort. Kanske skulle det sluta i något som jag inte ens klarar av att närma mig i tanken. Kanske skulle det börja i ytterligare en kamp, att ge våra barn ett nytt liv. I trygghet. Vi skulle vara så rädda och inte ha någonting men ändå varandra. Men i min värld skulle det inte sluta där, i min värld skulle vi få känna att världen är till för oss alla. Att kärlek räcker mycket längre än inom ens eget hus. Att handling sträcker sig långt utöver det vi någon gång i historien format som gränser och egna land. Att människor har ett hjärta och med det kommer man väldigt långt.
Volontärprojeket Vi gör vad vi kan är en grupp poltiskt obundna privatpersoner som gått ihop för att hjälpa de syrier som flyr med båt till den grekiska ön Lesbos. Alla gör detta ideellt, helt enkelt för det känner att det måste göra något. En del av gruppen har redan varit på plats och man inser att de stora hjälporgisantionerna inte är på plats ännu och därför är hjälpen mycket akut. I gruppen finns bla en av mina bloggkollegor Maria Soxbo på Husligheter /Sköna Hem och Em Fexeus på Em´s designblogg/ Elle Decoration. Hittils har man lyckats samla ihop över 1 200 000 (WOW!!! ) och har startat upp en rad andra insamlingar. Bor du i Stockholm kan du skänka kläder och saker på dessa insamlingsplatser. ”Vi gör vad vi kan” kommer resa till ön där det just nu befinner sig 13 000 flyktingar, antalet ökar hela tiden, och på plats hjälpa.
Själv rensade vi kläder i somras. Vi brukar alltid ge kläder till välgörenhet men så tänkte jag att kanske borde vi sälja för en gång skull så jag packade megamånga lådor till en eventuell och framtida loppis. Men herregud varför då?? har jag frågat mig typ tusen gånger och de bara står där i sina lådor och väntar på att vi ska göra som vi alltid brukar. Så vi tänker fylla bilen med allt från bebiskläder till stora storlekar, vinterkläder, skor och gud vet allt och fara med dem till Stockholm och vidare till alla de som behöver. Det är såklart att det ska vara så. Vi kommer också köpa en massa pack med underkläder och skicka med.
Såhär kan du hjälpa:
Swisha ett valfritt belopp till 0702-093 303 (Ulrika Schreil insamlingsansvarig)
Sätt in valfri summa på SEB-konto: 5694 05 824 28
Dela, dela för allt vad du är värd i de sociala medier du finns på Vi gör vad vi kan hittar du här på Facebook och här på Instagram
På Mokkasin.com startade vi idag en auktion som pågår till imorgon kväll klockan 20. Minns de bedårande printen Rut och Viola som var ett exklusivt samarbete mellan Mrs Mighetto och Mokkasin. De sålde slut på nolltid och kommer aldrig komma igen. Men då vi fann en av var i våra gömmor, valde vi att starta en auktion på dessa, där hela summan går direkt till Vi gör vad vi kan. Printen är signerade och numrerade. Auktionen pågår på våra instagramkonton @sofiaatmokkasin och @mokkasinstories. Du behöver bara buda på ett av våra konton.
RUT ” … Det har inte alltid varit lätt att vara Miss Rut, hon är uppväxt med en konstant känsla av att inte passa in. Rut kommer från ett stillsamt släkte där hopp och lek varit otänkbart och har full förståelse för begreppen myror i brallan och spring i benen. Medan drömmen accelererat om att hoppa, busa och jaga sina kompisar, ödslar hon numera ingen som helst energi på att dölja den hon är. Hon förmedlar att man duger som man är. Ingenting är rätt eller fel om man lyssnar på sitt inre hjärta. Stå upp för den du är. Det duger alldeles fantastiskt bra… “
VIOLA “… Att vara liten innebär sannerligen inte att man är minst. Inte heller storleken avgör någon som helst hierarkisk rang. Miss Viola är rättvisan personifierad och har tagit de små under sina vingars beskydd. Okunskap kräver kunskap och Violas existens är baserat på detta uppdrag. Du är precis så viktig som du förtjänar – båda som liten och stor…”
Ends tomorrow Friday 4 september 8 PM local time. -
veckans hållbara eller alla tiders hållbara
Jag har ju berättat tidigare om min plan för vår keramikservis. Om det där vita som får vara helt olika och udda och så gärna alldeles olika keramiker bara det håller sig till vitt. Jag visste att jag skulle falla dit första gången jag höll keramik från Astier de Vilatte i händerna. Ni vet sådär pladask. Kanske säger den här filmen allt varför det är så värt det. Jag var dock inte i Paris men väl Göteborg som vi kärade ner oss i ännu en gång. ”Är det inte lite Paris över stan?” sade vi till varandra och alla utom Charlie kunde tänka sig att flytta. Vi var såklart på urfina Artilleriet Kitchen 10 minuter innan stängningsdags. Men jag hann med att förälska mig i allt detta.
Hela trädgården är full av godis.
-
hej höst, du kan komma nu
DIY för Family Living
Plötsligt var det som om hösten bara damp ner i som en blixt. Inte särskilt ohärligt kan jag tycka. Det enda ohärliga är att plötsligt inser man att kidsen vuxit tio centimeter sedan senaste snålblåsten och att det inte går att gå med t-shirt till skolan längre…. Trots att det råder delade meningar om den saken i vår familj.
I nyaste numret av Family Living pimpar vi ett paraply så det står härliga till. Och värsta vårblomsfrosseriet till trots så känns det bara som hej höst, du kan komma nu!
-
FÖR MRS MIGHETTO
Photo : Sofia Jansson/Mokkasin for Mrs Mighetto
Vissa jobb kan kännas som att bosätta sig i en sagobok. Det är ju inte varje dag man säger, det hade ju varit hemskt härligt med egna moln, jag tror vi måste tillverka några fluffiga… Och det ena ger det andra. Sedan gör det ju inte saken sämre att hela plåtningen liksom hänger på fyra sötnosar, alldeles nytillkomna sådär. Idag for pressbilderna för Mrs Mighetto ut över världen och lagom till midnatt släpps den helt nya och ljuvliga kollektionen Among the clouds. Självklart också på Mokkasin.com Som tidigare, i limiterad upplaga.
Oscar, Lily, Edit och Valter hör hemma i världen bland molnen. Vi fick berättat för oss, att där finns en värld som vi inte alls har en aning om, en värld där allt sägs vara möjligt. Ni förstår att man blir lite pepp på sagan?
Vi kände att de där figurerna är fulla med klokhet och kärlek. Som gjorda för att sprida just det, över jordens alla hörn.
Som skyddsänglar som faktiskt besitter förmågan att fylla alla barnasinnen i hela vida världen med mjuka och varma tankar. Och vi är alldeles säkra på att de även når de som tappat barnasinnet på vägen.
”…Edit kan inte prata, men det har aldrig varit något hinder för att kommunicera. Hon läser tankar och hittar vägar att samspråka. Hon är en trofast vän och konstnärligt verbal. Edit bevisar att olika är bra och att man kan allt. Bara man vill…”
”… Lily är vild och modig. Hon bemästrar det andra inte ens skulle drömma om och förmedlar en positiv bild om att allt är möjligt. Hon är inte rädd för något, men för den sakens skull inte mindre bra på varma kramar och att ödsla tonvis med kärlek… ”
”…Mr Valter har ett speciellt band till sin fågel. Den viskar honom sanningar och alternativ. Att man alltid har ett val. Det finns alltid minst två sätt att gå till väga. Att välja rätt eller att välja ännu bättre. Han visar världen att det går att göra skillnad…”
”.. Mr Oscar är en känslig kille. Han kan och vet saker de flesta vuxna inte ens känner till. Det är därför så många kommer till Oscar för råd och vägledning. Hans egenskaper att alltid leverera oanade slutsatser är mästerlig….”
-
four fit challenge
Ni som läser min blogg vet redan att själva grejen med att ta hand om den här jorden ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Eller det är ju inte direkt rätt uttryckt. Snarare är det ett måste mer än något annat. Ett måste att börja tänka i andra banor och framför allt agera utefter det. Framför allt och främst tror jag att vi måste förändra vårt konsumtionsmönster. Det går inte bara att handla loss utan sans och vett.
Just nu pågår utmaningen Four Fit Challange med taggen #fourfitchallenge. Det hela går ut på att du ska välja fyra plagg att ha på dig under en vecka. Undantaget underkläder, träningskläder, ytterplagg och arbetsuniform. Matcha fritt med olika skor och accessoarer. Börja vilken dag du vill, vilken vecka du vill, ända fram till den 30 november. Du sätter ditt startdatum för din Four Fit Challenge när du anmäler dig. Bakom initiativet står miljöföretaget Sysav, som vill få oss tänka hållbart även när det kommer till mode. Supebra tycker jag och tycker att alla jag känner ska haka på. Och alla jag inte känner också.
Sedan något år tillbaka, nästan exakt har jag en konsumtionsplan när det gäller min egen garderob. Jag har sagt till mig själv max fyra plagg per säsong, då gäller det även skor och ytterkläder. Om däremot mina gummistövlar typ, skulle gå sönder, så blir det utöver. Idén kom egentligen av att jag märkte att jag hade svårt att alltid finna kläder som var tillverkade i ekologiska eller återvunna material. men jag insåg att jag måste ändå tänka hållbart. Och faktiskt var det så jag shoppade kläder när jag var sådär 25, galet nog 20 år sedan. Jag tänkte mindre på prislappen men desto mer på om det var ett plagg som skulle användas i tid och otid. Det skulle kännas hållbart i längden. Både för sin kvalité men också i färg och form. Till saken hör att alla de kläder jag köpte då hänger fortfarande kvar i min garderob. Och trots att de inte har klassiskt snitt så tycker jag de är lika fina idag. Ofta var det kläder designade av små och ganska smala designers, inte helt sällan inköpta vid resor utomlands. Så efter att ha varit hemskt lost i garderoben så känns det som jag hittat hem igen. Jag försöker verkligen tänka igenom mina inköp och faktiskt är det en rätt skön känsla. Jag kan trava runt på stan och konstatera lugnt att visst finns det mycket fint men nej, jag har ju min plan. Och i min Four-fitter-garderob finns faktiskt plagg som hängt med väldigt länge men fortfarande är precis lika användbara. En klänning från Anthropologie, funkar lika bra på stranden i Varberg med sneakers, som på värsta galejet med klackar. Bara ett par år gammal men så användbar. En blus från Rabens Saloner, köpt för åtta år sedan precis när Nomi och Charlie kommit till världen. Det enda plagget jag köpte på säkert två år, snacka om att barnafödande kan sätta en i klädkris… Den var jättedyr men den är liksom fin till allt, kjol som byxor. Nästa blus är min mammas från slutet av sextiotalet. Jag älskar mammas gamla garderob, som oftast passar mig perfekt. Och jeansen, ett par Acne från i slutet av 90-talet. Fortfarande mina allra bästa. Högst moderna just nu med sina utsvängda ben men de har aldrig varit ifrån min garderob. Tyvärr var det en tid då jag inte kom i dem trots att jag önskade men tider förändras….
Önskar er en fin helg! Själva tar vi snart tåget mot Göteborg.
-
among the clouds
Alltså. Mitt jobb. Idag har vi plåtat för Mrs Mighetto och deras nya kollektion Among the clouds. Så himla härligt bara. Det är lätt att tycka det när man liksom tvingas att inte ha något annat än fantasi i huvudet…
-
som om det vore meningen
Det gäller att våga. Annars är man ingen människa, bara en liten lort, var det någon klok som skrev. Kanske handlar det om att smyga uppför den där väldigt branta brandtrappan i solnedgången. Den där förbjudna där niorna hänger när de vill vara extra coola. Trots att risken att synas är alldeles för stor.
Men det är ju något med brandtrappor, det susar i magen för varje steg, ju högre mot stjärnorna man tar sig. Kanske lite sådär som själva livet.
För visst är det suset man vill åt? Fast man kanske backar i början.
Men visst vill man väl att det ska pirra lite extra i hjärtat? Av att det just idag var något helt annat, något alldeles nytt från igår.
Kanske var det något väldigt stort. Eller kanske något jättelitet, som ingen i hela världen märkte av. Mer än du. Och kanske någon annan. Som om det vore meningen.
Men det som kommer sedan är ändå värt allt pirr i världen. Och alla de tusen fjärilarna i magen.
För sådär på en ögonblicks sekund kanhända att man växer till det dubbla minst. Och någon annan gör detsamma. Tänka sig att det bara behövdes ett litet steg eller två.
För att landa mjukt.