Minns ni husen vi föll pladask för den där vårdagen? Ni hittar inlägget här. Den gamla skolan vid Djulö, här i staden vi bor, Katrineholm. Nu är beslutet taget av kommunstyrelsen – man river skolbyggnaderna! Kulturhistoriska skolhus från 1867. Det här är banne mig inte klokt.

Det finns något som gamla hus är väldigt bra på. Att greppa tag i en och liksom stanna kvar i ens medvetenhet, på ett vis som kanske bara det som överlevt år och tid kan. Trots sin tystnad säger det oss allt, bara genom att stå där på sin plats. Och vi förstår precis vad det hela handlar om, bara genom att befinna oss där. Jag tror att alla kan känna det, enda skillnaden är att vissa bara skakar av sig det som i en vindpust. Jag är helt övertygad om att gamla hus och allt som ryms i deras väggar är fast beslutna om att få oss att förstå att världen inte behöver riva mer. Att det är högst omodernt och går emot allt vi lärt oss under åren. Det vi lär våra barn. Vi sparar inte på jordens resurser genom att förespråka slit och släng. Vi värnar inte om miljön genom att göra oss av med det som fungerar och byta ut det mot material där hållbarhet inte anses som det primära. Hela rivningsprocessen som sådan, för att sedan bygga nytt grundar sig allra oftast inte, eller nästan obefintligt i ett hållbarhetstänk.  Det behövs inte mycket fakta för att förstå att det behövs energi för att riva ner och ersätta med nybyggnationer. Vi räddar över huvud taget inte världen på det här sättet, i själva verket är vi långt ifrån. Att städer dessutom mister sitt hjärta och sin själ om vi sveper undan historien som i ett skoptag, det tror jag de allra flesta är överens om, oavsett om det rör dig om enstaka hus eller hela kvarter som strök med. Hur många yttranden har inte hörts under åren om hur fel man gjorde när man rev. Vem har inte sörjt rivningsvågen?

Jag kommer inte på något bättre ord än just omodernt på sättet Katrineholms kommunstyrelse agerar i den här frågan. Så fullkomligt emot det vi har lärt oss sedan åren då de som bestämde gick fram som en ångvält. Då man helt kallt jämnade historien med marken och sopade undan vårt förflutna och minnen såsom eftervärlden aldrig behövt dem. Såklart kan någon säga emot mig om att gamla hus är ett måste för själars överlevnad. För mig är det en fast övertygelse om att historierna sitter i väggarna i gamla hus för att år efter år samla nya berättelser, det är så vi bygger våra liv och hela världsalltet. Kanske skulle jag bli överbevisad av de som låter magkänslan susa iväg som den där vindpusten. Kanske skulle jag inte kunna bevisa att det är sant.  Men att se konkret på saken – att här står fungerande byggnader som stått pall för väder och vind under århundranden – det kan i alla fall ingen försöka motbevisa. Eftersom det är som tydligheten självt. Byggnader som är uppförda enligt traditionellt sätt att bygga, av gedigna material. En kunskap som blir mer och mer efterfrågad och önskvärd, helt enkelt för vi måste tänka miljömässigt både för jord och människa. Vi tar bort lärdom och kunskap genom att riva. Vi lär nytt, helt enkelt för att många basala kunskaper försvinner pga av all industrialisering och standardisering.  Människor kan inte koka egen lingonsylt idag för att vi är så vana vid att köpa det mesta färdig och klart. Med facit i hand om larm under åren om ”nya” hus som blir sjuka och om hus som inte andas. Och man sanerar och det blir rivningsbeslut, och man bygger om de splitt nya byggnaderna. Helt enkelt bara för att något gick snett i byggprocessen, eller förmodligen brist i kunskapen. Vad kostar inte sådant? Och hur mycket tär det inte på resurser och miljö?

Alla vet idag att i en värld där slit och släng står i fokus, kommer vi till sist att förgöra oss själva. Vi sörjer fortfarande rivningsvågen och har insett hur oåterkalleligt det är, när historien väl är borta. Människan dör, vare sig vi vill eller inte och historier med dem.  Hus har förmågan att inte göra det, om de vårdas överlever de sekel efter sekel. Och med dem bevaras historierna i väggarna. Det skrivs nya och alla lika viktiga. Byggnader och platser gör att vi påminns om historien. Minnena är förankrade i husen och platsen. När vi raderar detta försvinner också vittnet om att platsen verkligen har existerat. Så länge du lever har du förhoppningsvis en möjlighet att delge dig av dina minnen, men människan glömmer och kan lätt förändra och förväxla sin historia. Jag tror det lätt blir så om bilden blir blekare och suddigare, om fragmenten sakta men säkert tas bort.

Som en liten parantes, där min man växte upp finns idag en pulkabacke och ett äldreboende. Där fanns innan ett helt kvarter av hyreshus från 70-talet, nu jämnade med marken. Inga kulturhistoriska världen idag 2015,  men saken är detsamma hur bilden känns suddig och det är inte längre glasklart hur det egentligen var. Han har nästan inga kort från den tiden och visst finns minnet där fortfarande. Men minnesbilden av de här åren bleknar när det inte längre finns något att förankra minnena i. Barnen tycker det är den underligaste sak i världen att deras pappas barndomskvarter numera är en pulkabacke. Här var det annat som styrde och utan att gå in på det nu, så var det bra hus. Fullt dugliga att bo i. Och det är omöjligt att inte slås av tanken idag, att de hade varit väldigt bra att ha.

I fredags morse yogade vi. Efteråt skulle jag träffa lokaltidningen om detta. När jag låg där på yogamattan flög tanken förbi – hur uppstår en sådan här handling. Okej, det är en vacker tomt på, vid hundraåriga träd och sjö. Men det står ju redan 3 fungerande hus där? Varför kommer därför denna plats ens upp till diskussion? Det finns ju tusen platser att bygga på. Här står redan tre hus som bara är att börja använda. Byggnadsvård är det människor som kan. Och renovering likaså. Själv har jag gett idén om ateljéer för att proppa fulla med all världens möjligheter. Idén är enligt mig hur fin som helst men när nu inte kommunen nappar på den, så är det ju faktiskt riktiga hus. Och i hus bor man. Jag vet så många som inte skulle ha några problem med den saken.

Vad är anledningen till att man ens börjar fundera i de här banorna tänker jag. Framför allt för att husen står där och har alltid gjort. Förmodligen bara pengar. Vad annat kan det vara? En politiker sa att tomterna skulle vara sålda på – sedan knäppte han med fingrarna – för att jag verkligen skulle förstå hur snabbt det skulle gå. Så pengarna, igen. Det ska gå först. Omodernt. Igen. Hjärtat tappade man någon annanstans. För några andra anledningar kan jag inte se. Det är ingen ny motorväg som ska dras, det är ingen giftig plats som skulle kunna stoppa människor att bo och vistas där. Och framför allt, byggnaderna är inte fallfärdiga.

En planarkitekt jag talade med häromdagen sa att bostadsbehovet är primärt och måste gå först. Ett skrattretande svar. Ska åtta tomter med sjöläge, åtta dyra tomter lösa Katrineholms kommuns bostadsbehov?  Tomterna är ju definitivt inte till de unga familjer som står utanför bostadsmarknaden idag, ungdomar som inte har möjlighet att flytta hemifrån, flyktingar som kommer hit. Dessa åtta tomter är inte till för alla, långt ifrån.

Samme planarkitekt fick svara på min fråga om vad skillnaden är sedan 2011 då en detaljplan utfärdades bla av samma man.  Detaljplan klubbades inte igenom på grund av att markutbytet som var grunden till det hela inte blev aktuellt. Det är en prioriteringsfråga, svarade planarkitekten. Behovet av bostäder är nu större än att bevara gamla byggnader.

Såhär skrev man i denna detaljplan för området – utfärdad av Stadsarkitektkontoret i Katrineholms Kommun 2011. Källan hittar ni här.

Bebyggelsen inom planområdet utgörs huvudsakligen av två äldre skolbyggnader (skolverksamheten avvecklades år 1952), en före detta samlingslokal samt två tekniska anläggningar (en transformatorstation och ett opto-skåp). Uppförandet av Djulö skola (huvudbyggnaden) påbörjades år 1867 och stod färdig att tas i bruk hösten 1868. Den är därmed en av socknens äldsta skolbyggnader. Byggnaden är ett timmerhus, som brädfodrades och rödfärgades år 1895. År 1906 tillkom det mindre skolhuset inom planområdets norra del. Samrådshandling 4 (7) Båda skolbyggnaderna har faluröda panelfasader och många väl arbetade detaljer, till exempel det äldre husets fönsterfoder och det yngre husets entré. Byggnaderna är välbevarade och inga fasadförändringar har genomförts sedan byggnaderna uppfördes. Inte heller invändigt har några övergripande förändringar vidtagits. Byggnaderna bedöms ha ett högt kulturhistoriskt värde och det finns ett angeläget intresse att bevara och värna om skolbyggnaderna och deras närmaste omgivning. För att byggnadernas ursprungliga karaktär ska bibehållas ska stor varsamhet gälla vid allt restaurerings- och underhållsarbete. Ursprunglig detaljutformning och färgsättning ska vara vägledande vid eventuella nödvändiga byten i samband med renoveringar. Särskilt ska huvudbyggnadens fönsterfoder och det mindre skolhusets entré värnas då dessa detaljer är synnerligen identitetsskapande för området och bidrar till skolbyggnadernas särart. Tillbyggnader ska inte tillåtas och inte heller ytterligare bebyggelse inom skolhustomten, med undantag för en garagebyggnad. Skolbyggnaderna finns omnämnda i kulturminnesvårdsprogram för Katrineholms kommun.

Fyra år och ett inte klubbat beslut gör alltså att man väljer att gå en totalt motsatt väg. Att inte ta till sig det nya sättet att tänka, i att bevara och ta hand om. Att värna om hållbarhet och miljö och gå i bräschen för att vara en kommun som satsar med hjärtat allra först.

Så vad gör vi nu? En FB-sida är startad – om ni tycker som jag så var med, vi behöver allt stöd vi kan få. Ju fler som ansluter sig desto bättre är det. Kan ni ge råd, tips och kunskap så tages det tacksamt emot. Kan ni länka och dela blir vi supertacksamma. Här hittar ni sidan

FB Rädda Djulö gamla skola!

Imorgon kommer jag och Karin, en klippa inom byggnadsvård, att medverka i vår lokaltidning Katrineholms Kuriren. Vi har kontakt med Svenska Byggnadsvårdsföreningen och Länsstyrelsen.

Klockan var egentligen inte ens halv sex när allt började. Jag skulle bara åka och kolla på en plats, inför kommande jobb. Someone has to do it. Kanske körde jag lite omvägar för att komma dit. Och fastnade vid vägkanten. Det var något med dimman. Den liksom smög sig på från alla håll. Från skogen och åkrarna runtomkring. Tänkte att jag förstår att människan trodde på älvor och väsen. Det är lätt hänt liksom.

Jag fortsatte i alla fall på en väg genom skogen. När vi var små hade min pappa och min farfar sitt fiskevatten vid slutet av vägen. Eller jag minns det som om vi gick genom kohagen och nedför en backe. Sjön kändes som ett hav och jag mindes en fors. Eller var det en kvarn. Men jag hittade ingetdera.  Fast jag tror att det var bortom bron.

Och ja. Jag vet att det bara är en solnedgång. Och en massa dimma. Men det måste ju varit så här sagorna kom till från första början.

Plötsligt blev världen som svartvit. Kanske var det för jag kisat mot solen när den försvann bakom skogen.

Jag åkte mot ett slott. Det finns rätt många av dem här i trakterna. Jag ringde min mamma och sade att såhär nära har jag aldrig varit trots att jag har passerat det tusentals gånger på vägen till mina föräldrars stuga. Sedan förälskade jag mig i en grind. Det kändes så hemligt på andra sidan.

Jag tror det blev ljusare plötsligt, nog mest bara för att det var en slottsträdgård.

Kanske var det de rödaste äpplen jag någonsin sett.

Plötsligt var det dimma precis överallt och jag tänkte att det kanske är bäst att vända hemåt. Men musiken var för bra för det. Så jag åkte mot nästa slott. Egentligen är det kanske herrgårdar de heter. Det är kanske inte så noga. Och det var en gång ett växthus.

Man kan åka på slingriga vägar över små bäckar. En gång i tiden låg ett bruk här.

Jag svängde för att kunna vända lite lättare och hittade det här. Jag spanade på alla gjutjärnsfönster och tänkte att det kanske var öde. Och liksom sådär glömt.

Fast det kan man nog inte säga efter att ha kollat igenom alla fönster.

Det var rätt ensamt där i skogen. Och jag ringde min mamma igen och sade att min telefon nog skulle ladda ur och för att tala om var jag var. Utifall att det inte skulle vara så oskyldigt och snällt som det egentligen verkade, mitt bland forsens brus och fågelkvitter. Men mest för att fråga om den där platsen som jag skulle till, från början. Hon sa att det nog skulle hinna bli mörkt innan jag kom dit. Och jag kände detsamma.

Men nu råkade den där väggen vara så himla perfekt. För de fullkomligt bedårande djurmaskerna. Viggo sa när jag kom hem att det hela var ”fett scary”. Att jag liksom stod där i skogen, i mörkret och hängde upp djurhuvuden på en vägg. Att det liksom var jag som var skrämmande. Om någon hade kommit. Då hade de ju trott att jag var jättegalen. Och ja, jo, kanske faktiskt. Fast det kom ingen.

Sedan provade jag lite på en dörr också. Mörkret kom svepande från alla håll och kanter. Och plötsligt blev bruset från forsen ännu högre. Det var väl konstigt.

När jag hoppade in i bilen märkte jag att rådjuret saknades. Vilken tur att hon låg kvar.