Man kan ju tro att vi stannade precis bredvid vid  gröna cirkeln. Lite mystisk sådär och passande liksom. Faktiskt såg vi den inte förren när den kom i bilden. Kanske var vi bländade av solnedgången. Som ett hopp om våren, nästan som på beställning.

Är så glad över den här bilden. Kanske för att jag alltid kommer minnas hur våren inte är,  innan grönskan. Kala björkar som gör skogen mörkare än annars. Att det alltid finns en tid då ängsgräset är beige, torrt och stickigt trots att marken fortfarande är blöt när man trampar i den. Hur svårt det är att tänka sig att ängarna, om bara en månad eller två, är böljande av strån i grönt. Med risk för att låta mossig så älskar jag skillnaderna. Speciellt nu. Jag kan liksom inte gå förbi vår veranda utan att stanna. Jag vill inte missa när körsbärsträden slår ut. I fredags var två knoppar blommor och nu ikväll räknade vi till fem…

Det var såklart att vi kände redan vid brunpappret, att en käpphäst också har känslor. Vi har väl heller aldrig trott något annat. Så trots att solen precis skulle till att gå ner, så tänkte vi att vi hinner. Vi hade ju hört att den bruna Maximus minsann hade ett stormigt temperament så det fanns liksom inget annat att göra. Vi letade fram den bästa stassen. Jag tänkte på Downton Abbey, vad Nomi tänkte är jag inte helt säker. Jag tror att det sitter i magen på henne.

Men vid första fältet var solen redan bakom träden. Nomi sa: Det är en modig häst men vi vill helst inte rida i mörker.

Vi fann en kulle där allt ljus var kvar. Men innan jag visste ordet av eller åtminstone innan jag hann ta upp kameran hade både Nomi och Maximus snott runt. Hela kullen var ju full med hjortar trots att Nomi mest tänkte på älgar. Kanske var de fem lika rädda som henne och hästen, men ändå så pass modiga att de stod i dungen längre bort och kikade i smyg. Tillräckligt närvarande för att den lilla ryttarinnan hellre skulle sitta i min famn. Och som jag grämde mig på drömbilden…

När vi tänkte att solen var tappad svängde vi av mot väster. Och fångade de allra sista solstrålarna.

Precis när de är som mjukast. Och man är helt säker på älvor.

Och som om det inte vore nog på hjortar, älvor och modiga hästar. Sekunden efter spanande Nomi svanar över fälten, långt bort i den lilla sjön. Det var knappt att jag såg dem själv. Men fyra svanar och löften om en chokladkaka som slutade i tre, blev räddningen när det plötsligt blev isande kallt.

Det finns nog ingen häst i världen som rider som en käpphäst. Det fina är att de både kan sväva bland molnen och klättra bland träden. Och att de småpratar väldigt bra för att vara just en häst då. Sedan är de världsbäst på sagor, fast det räcker om de tänker på dem. Man hör dem liksom ändå.

MAXIMUS

”Fullblodshingsten Maximus är snabb och gillar att tävla mot andra hästar. Han är modig men inte dumdristig. Maximus har full kontroll men ibland visar han sitt stormiga temperament. Maximus har en mörk ton med oljad yta. Han är handgjord och finishen är miljövänlig .”

Vi blev båda alldeles förälskade i den vackra käpphästen. Det var något med formen och att den var alldeles len under händerna. Käpphästarna skapar Magnus Thörewik på KÄPPHÄSTEN för hand och därför är varje häst unik. Att de är tänkta för att hålla i generationer råder ingen tvivel på. Jag tänker att vår egen Maximus bara blir vackrare ju mer åren går. Precis så som det ska vara.

I värsta snålblåsten och snyggtröja fick Linn hoppa ur bilen på hemväg från tryckeriet. Vad gör man liksom inte om man har bästa grejen i bagaget.

Men så i en sekund blev det vindstilla.  Och äntligen känner vi. Äntligen är nu vårt allra första fotoprint klart. Det tog lite tid men ända sedan den där kvällen bland eldflugorna har vi tänkt på saken. Men säg det som går undan här i världen. Och lite larvigt läskigt kan det ju också kännas, från min sida sett. Fast nu känns allt precis perfekt. Pappret är bäst och skogen som den ska vara, för att inte tala om eldflugorna själva. Och som om det inte vore nog så hann jag precis få iväg en annan bild till tryckeriet. Imorgon får ni se. Och snart finns de båda på Mokkasin.