-
mokkasin hjärtar mrs Mighetto
640.jpg)
Säg hej till Viola…”… Att vara liten innebär sannerligen inte att man är minst. Inte heller storleken avgör någon som helst hierarkisk rang. Miss Viola är rättvisan personifierad och har tagit de små under sina vingars beskydd. Okunskap kräver kunskap och Violas existens är baserat på detta uppdrag. Du är precis så viktig som du förtjänar – båda som liten och stor…”640.jpg)
…och till Rut!” … Det har inte alltid varit lätt att vara Miss Rut, hon är uppväxt med en konstant känsla av att inte passa in. Rut kommer från ett stillsamt släkte där hopp och lek varit otänkbart och har full förståelse för begreppen myror i brallan och spring i benen. Medan drömmen accelererat om att hoppa, busa och jaga sina kompisar, ödslar hon numera ingen som helst energi på att dölja den hon är. Hon förmedlar att man duger som man är. Ingenting är rätt eller fel om man lyssnar på sitt inre hjärta. Stå upp för den du är. Det duger alldeles fantastiskt bra… ”Efter många timmar på ett av våra lokala tryckerier idagkan vi nu stolt presentera vårt nya samarbete!Vi är så glada för att ta oss an två synnerligen fantastiska och bedårande figurer, skapade alldeles särskilt för vår affär. Två små skogsväsen med snäll blick och vackra egenskaper. Sådär förtrollande på alla sätt och vis.Mrs Mighetto är Malin Mighetto och Anna Sylvan. Två hemskt begåvade vänner. Malin är den briljanta bakom penseln, för ni det ser är något så extra fint som en original målning av akvarell, ett riktigt konstverk alltså. Hennes figurer får eget liv och unika egenskaper av Anna´s magiska ord. Anna även känd inom bloggvärlden för sin blogg Rackarungar.Viola och Rut är alltså Mokkasin´s egna Mighetto-vänner. Helt exklusiva för vår affär. Och vi har dem redan så varmt i våra hjärtan. Vi älskar att deras blick är så god och att deras sinne så varmt. Och att deras tankar så viktiga. Vi tror att de bor där skogen är som vackrast och sover där det känns som om man kan nudda vid stjärnorna.Våra print trycks just nu i en limiterad upplaga. De kommer vara signerade och numrerade. Vi har letat land och rike för att tillslut få loss pappersark från Italien. Ett extra vackert som gör akvarellmålningen så ursprunget som det bara går. Med rårivna kanter dessutom och vattenstämpel, så som sig bör på de vackraste av papper. Under fredagen kommer de läggas in i affären och de levereras inom mycket kort.640.jpg)
Vi har alltså hängt nästan en hel dag på ett tryckeri väldigt nära oss. Vi är mycket glada att inleda ytterligare ett samarbete med ett lokalt företag. Det är såklart en ynnest att få delta i hela processen och tycka till under arbetets gång. För att få det vi önskar och det perfekta. Man kan ju tänka sig att det är väl bara att trycka. Men nej inte alls. Efter många, många Rut var vi äntligen framme. Då stämde alla färger och penseldrag precis som vi ville ha dem.640.jpg)
Ett tryckeri alltså. Med anor från slutet av 1800-talet. Gudars skymning vad jag gillar sådant här. Med risk för att vara den mest frågvisa kund som satt ner fötterna där, fick vi reda på allt mellan vad en tryckpress kostar idag och hur man gjorde förr.
Alltså. Ni fattar vad. Lådor med sådant här.Lådor…
Det var ju inte sista gången vi hängde här kan jag lova. Om ni spanar väl på första bilden så kanske ni kan lista ut vad nästa steg är…. Vi ska bara ha mer av det där vackra italienska pappret först…
-
det här är bara början.
Förra veckan så tapetserade min pappa en egen liten dröm till Nomi. Ni vet tapeten som egentligen är en fondvägg, Blossom från Mr Perswall, hamnade alltså på alla de fyra väggarna. Ett projekt som faktiskt inte gjorts förut. Nomis kommentar till detta var såhär.– Det är som om alla i hela världen som inte har den har tapeten i hela rummet,skulle stå på ena sidan av jordklotet.Och jag ensam på den andra.Bara för att förtydliga det hela…Men det blev i alla fall så makalöst magiskt så jag har bett Mr Perswall att sälja den på det viset för jag tror aldrig jag satt fötterna i ett skönare rum. Det är så lungt och mjukt och man känner sig som inbäddad i drömmen självt. Det är faktiskt som en saga, på riktigt.Mr Perswall hjälpte till att spegelvända två av väggarna och om vi var något tveksamma till just hörnen till en början, så var det de som blev allra vackrast. Ska visa er hörnen rakt framifrån snart. Tapeten görs ju också skalenligt efter måtten i just ditt rum, så om man håller sig på ett ungefär inom normala rumsmått så får man ju liksom allting med.
Nu är ju egentligen det här en tapet som inte kräver något alls. Tapetserat och klart att flytta in egentligen, det är ju liksom ljuvligt som det är. Men nu är ju det är Nomis rum… Vår dotter har ju en alldeles eget sätt att se på det här med prylar och möbler. Det finns liksom ingen hejd. Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte exakt var det kommer ifrån. Så imorse var hon på gång att flytta porslinssamlingen från sitt fönster. Den rosa vasen fick hon lyckligtvis av ägaren på Möbelmagasinet häromsistens. Hon hade trånat över vaserna i en halvtimme och han tyckte det var fint att hon hade ett sådant intresse så den blev hennes bara sådär. Då svimmade hon nästan. Den stora blå, stod i samma samling och den fick hon i inflyttningspresent av mig, det var kanske det vackraste hon hade sett någonsin. Fast så säger hon varje gång hon ser något. Nu har bara ett krav för detta rum, allt ska vara gammalt. Precis allt. Ett gammaldags rum ska jag ha. Helst med lampetter och kristallkrona i taket. Vi får se var det slutar. Jag tänker inte hejda henne, såklart inte. Hon kommer länsa vinden på rekvisita jag sparat och det är ju inte det exklusiva på loppis hon vill åt. Det är liksom inte där det fina sitter. Sekretären hade jag när jag var liten, vi hämtade den hos mamma och pappa igår. Den var min farmors och kvittot från 1955 låg kvar i en låda.
Det är sådant här hon köper för lördagsgodispengarna. -
mokkasin byter stil!
Ä N T L I G E N!Efter många bedrövelser och tusentals direkta missar och ett fasligt sökande är de äntligen här!Affärens nya sätt att packa.Vi vet att ni uppskattar det vackra. Vi vet att ni tycker om sättet vi packar på. Vi får höra det så ofta och det finns inget som gör oss så glada som att ett paket har förändrat någons dag. Lite lycka i pappersprassel och bomullsband. Vi vet ju att ni alla är världsabäst på att återanvända sådant vi packar med. Vi vet att ni gör nya paket, pyssel och fint av silkespappret och banden. Det är vi så glada och stolta över.Men för en tid sedan (egentligen väldigt länge sedan, vägen dit visade sig dock vara snårig) bestämde vi oss för att Mokkasin ska stå för något mer. Det som vi själva tycker är superviktigt. För återanvändning och ett hållbarhetstänk. Ett hållbart packande, ända ut liksom. Ta det hela ett varv till. Vi bestämde oss för att skippa banden och silkespappret bara för en sak. Världen, vet du. Och samtidigt ville vi ju inte skippa det vackra. Vi tänkte att det måste kunna vara både och.Men det visade sig vara nästintill en omöjlighet. Vi försökte och fick feltryckta. Vi försökte igen och hamnade vilse. Men till sist och november istället för juli så har vi något ljuvligt att packa i. Vi hoppas att ni kommer gilla det här! Och vi hoppas att våra tygpåsar får följa med er där de passar för stunden. Vi hoppas att de också kommer ge glans på paketen från Mokkasin, på samma vis som silkespappret. Fast ändå helt annorlunda.
Och precis samma dag som 300 kg påsar kom våra vinterkort! Där snön precis har börjat singla ned över gatorna. Ni vet när flingorna är så där lätta och bara gör världen lite glittrigare. Som om det singlar diamanter.
Vår önskevinter är vackert tecknat av illustratören Stina Sander som vi fått den bästa äran att samarbeta med. Stina håller till här i vår stad och är en sannerligen härlig och väldigt begåvad människa. Och vi är så glada att det är just hon som gjort våran stad. Staden under snöflingorna. -
dagens kom ihåg.
Häromdagen när jag skjutsade till gymnastiken fick jag höra en sanning från baksätet.– Selma… Ska du fortsätta gå i skolan när du har tagit studenten? frågade Nomi.– Nja, neaj, kanske…nej…Selma var inte helt säker på saken men det var Nomi.– Det ska inte jag. Jag ska njuta av min vuxenhet.Jaha, oj, tänkte jag. Den där har jag aldrig hört förut.
Sedan var det igång. Om vilka godissorter hon skulle välja. Och hur många klackarskor hon skulle köpa. Verkligen jättemånga. Att de kanske skulle vara högst i världen. Och ha glitter. Och att hon skulle ha dem på när hon ville, även fast det regnade ute. Och så var det något om att varje dag skulle vara som fest. Fast man jobbade. Det är lätt att ha det festligt. Om man själv fick bestämma. Det är bara det.Att man glömde allt det där. På vägen någonstans. Kanske är det för att den där vuxenheten kom över en sådär lite pö om pö. Inte som någon blixt från en klar himmel. Synd egentligen. Det kanske skulle bli mer varjedagsfester om det var tvärtom. Mer njutbart av själva vuxengrejen liksom. Eller annars är det bara inställningen det hela hänger på. Mer festligt alltså. Det är bara att bestämma sig. Åtminstone om man har kommit såhär långt.
-
det är som terapi.
Jag är ju lite förälskad i sådant där klassiskt skolpyssel. Fast byta papper. Och skippa vissa vikningar eller inte lika önskade detaljer. Som askvikning. Det är ett bra exempel på sådant som kan bli så extra vackert.Dessa askar vek jag när jag hade en affär. Som låg på en gata i stan. Då vek jag tjugofyra stycekn för en julkalender till skyltfönstret. Jag vek i mani, igen. Så det blev lite så och så här . Påtal om repris, det är var 2009. Det var den hösten jag började blogga och också hittade min gamla kamera igen. Tänka sig.
Lyxigare än skolasken om man tar kraftigare papper. Och om man bara ”tänker” vissa vikningar istället för att vika dem i verkligheten, såsom den vikningen som annars hamnar centralt och i mitten av asken.
Och botten. Det är en sådan önskad detalj som man vill åt. Du slipper du se både felklipp och skravar och limrester. Tänk på att locket också har en botten.
En annat knep är att använda falsben när du viker. Har du inget falsben så kan du använda baksidan på en kniv. Pappret har vi i affären. Absolut bästa och vackraste har jag tyckt sedan första gången jag hittade dem. Och nu när jag tänker efter undrar jag om vi inte har en del kvar av de ark som syns på bilderna, ska leta. Annars är den här blandningen min absoluta favorit vid hösttid.
1. Dessa första vikningar är egentligen sådana vikningar du bara ska tänka. Du ”viker dem” för att måtta ut de fyra punkterna, vilka du lika gärna kan mäta ut.2. Vik hörnen mot mitten
3. Såhär ser det ut efter du vikt mot mitten
4. Vik upp arket igen. Vik två av sidorna mot mitten av arket. Nu är det viktigt att viken är skarpa för att få fin form på asken.5. Låt dina vik vara kvar och vik nu de båda kortsidorna mot mitten.
6. Här kan du välja att vika ut arket såsom på bilden eller låta det vara kvar ihopvikt. Klipp efter den hela vågräta linjen på bilden, där saxarna markerar.
7. Veckla ut de bitar du klippt. Vik nu upp sidorna så du får två väggar. I och med att askens form redan är färdigvikt så går det mesta nu nästan automatiskt. Det du ska göra nu är att låsa asken.
8. Detta gör du genom att fälla ihop de två små hörnbitarna så att de möts på mitten. Lås genom att vika över de långa lösa flikarna.När det gäller själva limningen av asken brukar jag oftast vika klart allt och sedan öppna den för att limma på de ställen som känns lämpliga. Undvik att limma alltför mycket. Oftast räcker det att limma botten, under själva bottenarket – det där viktiga som jag nämnde i början. Det kvadratiska arket som du sätter i botten på bägge dina delar av asken. Gör jag en relativt stor ask så använder jag kraftigt kartongpapper här. Det stöder upp trots att du inte använt kraftigt papper till själva asken.9. Du ska ju också göra ett lock. Det allra enklaste sättet är att vid moment 4 och 5 inte vika ända till mitten.I en sommarfest vi gjorde för Amelia hade vi askar som bordsplacering och ett tips om man inte vill fylla med något fint är att fylla dem med klurigheter som gör att alla börjar snicksnacka sådär genast. Det kan vara lite knep eller knåp eller påståeenden såsom ”Viker du ett papper 42 gånger blir det så tjockt att det räcker till månen” Det låter ju hemskt banalt när man slänger ur det sig såhär men vet du hur det ligger till med den saken?
-
torsdagssanning.
Kära värld, vart tar du vägen liksom?Dagar som susar förbi snabbare än själva tiden.Hösten 2014 går till bloggens historia som den sämst uppdaterade någonsin. Jag önskar tvärtom men det går sådär. Jag vet inte exakt vad det är men mest att jag inte räcker till någonstans. Det låter kanske bistert och lite självömkligt sådär men känslan av att det blir varken hackat eller malet håller sig kvar. På alla plan. Jag är lite här och lite där men aldrig fullt ut i varken det ena eller andra. Och det är nog där skon klämmer när allt kommer omkring. Eller det är såklart att det är så, när jag väl ser sanningen i vitögat. Jag är van att göra saker till fullo, så har jag alltid funkat. Och när det inte funkar så känner jag mig lite som fröken halvdan och hamnar i något som att vad är idén egentligen. Samtidigt vet jag att tiden är något som vi alla har lika mycket. Bara det att jag är sämst i världen på att få ihop den.
Var i skogen och plåtade häromdagen….