-
Allt du kan önska när det kommer till en leksak.
Ibland springer man på saker som man önskar man gjort själv. Allt är liksom perfekt.Klossar är alltid perfekt i mina ögon.Vilka världar kan inte byggas med en hög av klossar? Vilken fantasi kan inte nås?När dessutom allt är helt genomtänkt så smälter jag.Leksakerna är helt fria från gifter.Är de målade så används eko-färger.Ekologiskt bivax och botaniska oljor ger produkterna en mjuk finish.Alla förpackningar är miljövänliga och tillverkade av återvunnet materialoch är till för att återanvändas. Igen och igen.Plus att de är så vackra så det är nästan inte klokt.Handgjorda.Wooden Story är ett familjeföretag som funnits genom tre generationer.Och såklart – de jobbar för hållbara leksaker.Sådana leksaker som ska hålla från generation till generation.Älskar´t. Såklart.Men nästan, imorgon tror jag på.
Och den där stackars segelbåten. Ensam på vågorna. Attans vad vinden ven.
Det var Viggo… och jag. 100 klossar i en säck liksom. Vem kan motstå. Perfekt klosstorlek enligt Viggo och jag är nog benägen att hålla med. Fast de finns i XL med.
Jag hann inte plåta förpackningarna innan höstmörket drog in över vår trädgård. Men en hann jag , kolla bilden som ligger vid den här stapelmackapären.
-
story tiles.
Ser du henne?Flickan i den röda klänningen.
Det är ju inte lätt att upptäcka henne. Men det är nog det som är det fina. På gamla kakelplattor sätter Marga van Oers från Amsterdam sina egna historier. STORYTILES heter det sagolika och finns nu i affären.
Flickan i den röda klänningne. Hon sitter i fören på det vackra skeppet. Och läser. ”Quiet reading” heter just den här lilla kakelhistorien. Och det kan man just tänka sig. Knäpptyst liksom. Hon och havet bara. Och så skeppet då. Jag har fått en ny slags besatthet. Otippat nog så är det skepp. Det är jag och min son Viggo som lider av samma önskemani. Fast lider gör vi inte, vi önskar mest. Jag tror det började i Grekland. Så pass mycket att vi numera drömmer om de där svindyra på antikaffärerna. Mest drömmer vi om ett som var en och en halv meter långt. Fast det var en samlare som köpte. Lika så bra, var skulle vi ha haft det jätteskeppet liksom.De vackra små kakeltavlorna tycker vi är sagolika. Från idén till kakelplattorna och motiven. Smått och vackert är det bästa. Vi valde de vi tyckte allra bästa om. Och ja, såklart ett skepp, en bukett och en katt. -
the woods.
Skogen om helgerna var det ju. Sagt och gjort. Vi packade en och annan älva i bakfickan och min pappas fiskarryggsäck full med matsäck. Den var visst min farfars, den där ryggan. Otroligt nog. Men de var vackrare förr. Alla gånger.
Det är något alldeles särskilt fint att lindas in bland en massa grön mossa. Den är hemskt fluffig och mjuk när allt kommer omkring. Det är ju lätt att glömma sådant, hur det känns på riktigt. Det är väl inte det att vi aldrig hängt i skogen men inte alltför ofta, ska erkännas, har vi mest bara stått i en skog och liksom bara känt på´n.När jag var liten hängde vi rätt ofta i skogen. Det var Skogsmulle och sommarstugan som låg där mitt i alltihopa. Pappa och jag satt då och då på kalhyggen när det började skymma. Vi väntade på älgar och andra varelser. Vi kunde ju verkligen inte veta om något skulle dyka upp. Men om man var så knäpptyst som man bara kunde och nästan inte andades så kunde det hända, där man minst anade. Ett knak och ett barrknäpp, sedan stod den där alldeles bakom oss. Det var sannerligen magisk. Om än pirret innan var minst lika spännande. Jag har aldrig suttit på kalhyggen med mina kids. De hade nog smällt av om de hade haft en älgtjur på lur bakom axeln.
Men alltså. En höstskog. Borde kanske vara någon slags lag på den där.En promenad bland guldiga löv.Min man hade bestämt att vi skulle leta skatter. Geocaching! Så bland 19 myrstackar (räknade Nomi till) och tusentals stenar och miljarder löv började vi leta.
Första skatten! Ett hemlig meddelande om att rädda Arktis.
Det här var ju vår första geocaching och det var minsann något alldeles extra. Nu funderar vi som bäst på vad vi ska gräva ner härnäst. Och vi måste ut och leta igen, under stenar och barr förr det var sannerligen lite knivigt mellan varven. Jenny från Dosfamily geocachade också igår såg vi på instagram, fast i Skåne.
I vår skog fanns det spångar. Flott.
Åtminstone när snön smälter om våren.
Det är ju svårt att fatta att de gjort den alldeles själv. Och börjar man att tänka hur stor världen är för en myra då hisnar det lite. Tänk bara på själva barret.
Snyggrygga anno 1960.
Vi befann oss i en lajv-skog.
I sådana skogar kan man hitta bord och vädigt sneda bänkar.
Det är jättesvårt att inte plocka upp kameran.
Lövverk kanske är det bästa som finns när det kommer till bild.
Naturen är dramatisk mellan varven.
Vi hittade en lajvby.
Här är någon som är sugen på lajveriet,
det blev juprecis inte mindre efter det här skogsbesöket.
Katrineholm sägs ha en riktigt bra barnlajv. Karin som driver Pysselbolaget berättade en gång att den är poppis till tusen.
Alltså. Den här byn mitt i skogen. Vi var ju tvungna att smyga runt lite.Här var det ganska läskigt med djurhuvuden på vakt.
Men det var ju väldigt lätt att bli sugna på den där andra världen.
En show är aldrig långt borta.
Inte så lite magiskt mellan trädstammarna. Kanonen fick vi nog inte röra men vi var bara tvungna att se var man skulle stoppa krutet. Eller mossan då.
Verkligheten is calling. Ur en älva…
Fint.
” På de första löv som singlar sitterSmådjur och det hörs ett evigt fnitterDe håller fast i lövens kanterI vindens kast och de flest är tanterMen annars skulle löven inte gungaDe fnittrar mycket men kan inte sjunga ”Bebbe Wolgers Olle Adolphson – Okända djur
Tack för titten säger vi.We´ll be back. -
tipsigt bland stadsbrus i paris.
Min skogslängtan till trots så har jag ju ändå varit en vända till Paris. Och trots stadsbruset så älskar jag ju precis på samma sätt som alltid. Kanske var jag född där i en annan tid. Jag tror att det där känns när man sätter fötterna på gatorna. I stegen man tar. Åtminsonte är det vad jag fått för mig. Och ingen lär ju sitta på sanningen om huruvida det ligger till med saken.Nu jobbade vi ju, Linn och jag. Ett angenämt jobb.
Och tipsigt, inga mängder på en snabb helg. Men lite ändå. Som vanligt och när jag får bestämma så hängde vi nästan bara i Marais och runt kanalen Canal Saint-Martin. Det fina är att hänger man just här som utgångsläge är det nära till det mesta. Och egentligen är det liksom bara att gå och se var man hamnar. Området mellan kanalen och Republique har blivit något av ett upcoming område. Om Marais redan är ganska så etablerat så här det här det poppar upp mycket butiker, barer och resaturanger just nu. Mycket i form av tillfälliga pop up – varianter.
Det går inte att missa en frukost här,La Chambre aux Oiseaux – 48 rue Bichat – 10 arrNågon kanske redan vet att jag har en samlad kategori på Paris här bredvid. Ibland har jag försökt mig några samlade inlägg med tyvärr inte så många av det slaget. Men två om mat. Ett här och även ett samlat matinlägg här och då finns La Chambre aux Oiseaux med. Även Buvette som vi besökte igen. Här får inte boka bord men ta en drink och sätt er på trottoaren, man får ett bord förr eller senare. Buvette ligger inte i Marais eller ens med gångavstånd, det ligger i Pigalle. Antingen tar man Metro till stationen med samma namn. Eller annars tar man en taxi. Det finns ju något älskvärt med taxi stora städer. Det blir alltid lite extra härligt så. Värt det för känslan skull.
Alltså. Det här stället. Inget flott. MEGA – poppis. Och så sjuuukt gott! De sägs laga den bästa Bobun:en i Paris. Ta den säger jag, vi drömmer om den fortfarande. Här kan/ska du inte heller boka bord. Bara att ramla in och vänta. Det är supermycket folk men det är heller inget ställe man hänger på i timmar. Perfekt hämtmatställe också.
Här kommer lite snabba tips – några provade andra inte, men från säkra källor.Hai Kai – 104 Quai de Jemmapes – Arr 10 Stället har fått mycket press och positiv respons på sistone. Så bilder hittar du bla här och här och fullproppat med bildlänkar på deras FB-sida.Det är ett skönt ställe och så himla rar personal. Klassiska och rena råvaror med finurlig och personlig touch. Gourmet, verkligen, men ändå prisvärt. Linn åt en avsmakningsmeny som enligt henne var utsökt men då den var baserad på kött mer eller mindre så funkade den inte för mig. Men denna meny är nog annars att rekommendera istället för a la carte – menyn. Måste boka bord men vi ringde dagen innan, så det funkar.Bob’s kitchen & Bob’s juicebar – 74 rue des gravilliers (Kitchen) Arr 10 – 15 rue Lucien sampaix (juice bar, även mat)Arr 3 Här har vi bara druckit juice och ätit fika. Gott!42 Degres – 109 Rue du fauborg M Poissonniere – Hann inte äta här men det ska vara bra – Raw Food och veganLe clown är också ett oprövat tips jag fick innan vi åkte.Om du söker och letar mat i Paris så är sidan Le Fooding ett ställe att susa runt i.Schysst gata mitt i Marais som är lite gömd men väldigt proppat med fina små barer och matställen. Den heter Rue Dupetit Thouars och ligger liksom höger om detta mycket vackra ställe som vi aldrig har besökt men det verkar hända tusen saker där.
I Passage du Grand Cerf på Líllustre Boutigue är alltid den vackraste skyltningen. Blans många så var där tidigare Julie på Famille Summerbelle och nu senast Season Paper som vi ju är helt kära i och har proppat affären full med.
Alltid en runda på Merci. Alltid intressant att spana färgerna på säsongens linne. De brukar ju vara rätt träffsäkra på den punkten….
När vi var där var temat juice.
På Bonton spanade vi in något som vi inte sett i verkligenheten tidigare men ändå inte hade kunnat hålla oss ifrån att beställa för en tid sedan. Ganska lång tid sedan så det är ett helt otroligt hantverk som tar många timmar och dar att göra. Månader till och med. Och äntligen är vårat paket påväg över Atlanten från Brooklyn. Jag menar såklart de mest sagolika skapelser som suttit på en vägg. Tamar Mogendorff – jag är upp över öronen förälskad. Det är så vackert. -
vår allra bästa pryl.
Vi har en grej hemma som används i tid och otid och allt däremellan. Barnens VOX. Och grejen är att jag gillar den så mycket själv så jag var bara tvungen till att försöka få in den på affären. Och tillsist så! Den är för bra för att missas liksom.Den ständiga sysselsättningen och evighets-leken härhemma är nämligen showtime. Uppstyrda varianter med scenografi och hela alltet, när vi fastnar i över en timme, och snabba shower som fredagsmys. Såklart man behöver en mikrofon då, det fattar väl alla.När mikorfonönskan kom upp, för några födelsedagar sedan, så kändes de plastiga leksaksmikrofoner inte som ett alternativ. Har ni lyssnat i en sådan någon gång? Ärligt talat, det låter bättre utan mick… Och hållbarheten kan jag från säker källa intyga är inte så mycket längre än julafton självt… Och är något vi sätter främst, både hemma och i affären så är det just det hållbara. Punkt.Vi letade tills vi hittade en högkvalitativ förstärkare, med ingång för mick och instrument samt ingång för musikspelare såsom de vanliga gamla hederliga. Eller smartphone, dator, Ipad eller andra externa devices. Allt som har en ljudsladd. Och tack för Spotify. Förstärkaren är lätt för barnen att sköta själva och tillsammans med musikspelare kan de enkelt sjunga med i sina favoritlåtar direkt i förstärkaren. Förstärkaren går också att koppla till andra instrument såsom elgitarren och keyboarden, såklart. Då den är lätt att bära med sig är den enkel att flytta dit showen är. Jag lovar, vår har släpats (av dem själva) dit de bäst behöver den. Vi har trädgårdshower också! Vi älskar den här prylen! Både som ”leksak” vid all världens shower och också perfekt för att lära sig att sjunga i mick. Och vadå barnen egentligen.. Alla kan sjunga, nåja nästan.
Nu har vi blivit lovade några till för stunden.
Och nu har ju mina barn en redanannars kan jag nästan inte tänka mig en bättre julklapp.Om jag får säga det själv.Uppdatering: De två sändningarna vi blev lovade tog slut på ett kick. Vi gör nu vad vi kan för att lyckas få in en hög ytterligare. Bästa tipset är att sätta sig på BEVAKA och på så vis få ett automatiskt mail när de finns på lager igen, -
födelsedag.
Hej oktober och 43 år. Blixtsnabbt gick det. Årminstone känns det så i efterhand. Vi har nyss ätit kantarellpaj och chokladpraliner med min mamma och pappa. Kantarellerna fick jag i present av Johanna, vår bästa guldsmed. Hon hade plockat dem själv. Och den andra presenten, honungsburken tog Nomi i fast beslag när hon kom från skolan. Hon behöver honung, säger hon.
Sedan gick hon loss i min tredje present och tyckte att det nästan var lite galet att just jag hade fått den. Och det kan man ju tycka, när den lilla avundsjukan sitter på axeln.
Kolla själv. Linn gav mig en låda proppad med alldeles förtjusande saker. Och den minsta lilla såsslev i silver. Besynnerligt nog var den som bortflugen ur bilden. Det visade sig senare att den var i en honungsburk… Och så blev jag bjuden på lyxlunch också, här! Fin dag.
