THE COUNTRYSIDE

viken var en världshamn och vi tror på källaregubben fast han inte syns.

4 augusti, 2014 / No Comments
 

” The summers we spent at my grandparent’s country house. It was in the midst of the woods. And you had to stroll or bicycle to the lake very near. I remember it as always full of summer and playing from early morning to the nights. We had a TV but it only worked twice a week. We fished and had picnics at small island. We played that we have a own Tivoli and we had horses made by old woolen socks. We took them through the paths in the wood. And our fantasy had no end.”
 
Jag fick frågan om min barndoms sommar. Inga flygresor till säker sol och storslagna planer. Men helt klart de bästa av somrar. Vi hade världen i vår hand och den var alldeles tillräcklig. Jag tror på den där världen som är lagom. Jag tror på att fantasin växer där det inte alltid händer. Att då och då mest bara sitta på en stubbe och lyssna på lite hummelsurr. Vissa kanske skulle kalla det att ha lite tråkigt. Ja, precis så. Det är inte svårare än så.
 
Nu är stugan min mamma och pappas och ibland tänker jag att där är bästa beviset på att tiden inte alltid behöver skynda. Att man kan bara vara.
 
 

Det första de gör när de kommer dit, varenda gång, är att hämta kulspelet. Sedan slåss de lite och härjar på om vem som ska spela först och vem som fuskade sämst. Men sådant händer. 

 
 Kanske har det där spelet sisådär 60 år på nacken.
 

  
När vi var små gjorde vi skogarna oändliga på vårt eget sätt. Stigarna och ängarna var nya för varje gång. Nu är det annorlunda, fast på riktigt. Den mörkaste skogen med de bästa svamställena har blivit kalhygge och ängen har blivit skog.  
 
Jag vet inte vad de pratar om. Men det var viktigt.
 
 
Alla huggormar försvann i värmen. Men fjärilarna är tusentals. Att fånga och kika för några sekunder och släppa ut igen.
 

  
Jag letade bildhörn mellan träden. Nomi fick låtsats att det var havet därborta fast det är ju bara viken vid sjön.  
 

  
Vi cyklade alltid till sjön genom skogen. Och parkerade i toppen av stigen.
Och stigen ned till vattnet är lika stickig av barr idag som då.  
 
 
Vattnet är bråddjupt precis här. När man simmar över själva stupet isar det alltid till om benen. Jag minns att vi tänkte att skeppen hade lagt i land här. Att Tisnaren var en hamn, kanske den största i världen.
 
 
Vår kristall är tillbaka. Fast den egentligen är bara min. Vi trodde den var kvar i Grekland fast Liv hade lagt den bland solstrålar för att samla kraft. Sedan ramlade den tydligen dit solen inte alls når, tur att den tillsist kom fram.
 
Vi slåss om den.

Ibland säger jag till min mamma ”men du behöver inte”. Då tittar hon frågande på mig som hon inte förstår vad jag menar. Jag skulle aldrig kunna räkna alla de timmar hon har spelat spel med mina barn. Timme in och timme ut. Det är hon som lärt upp dem i allt från Yatzy till Kina-schack. Nu kommer jag få äta upp det här, men min pappa har lärt dem fusket. Eller snyggfusket skulle han kanske själv vilja kalla det.
 

  
I stugan finns det numera solenergi. Men den räcker mest till kylskåpet och till lyxigt som dammsugare. Kassettspelare och radio i ett, på batteri. Ser ni den lilla träbiten på ovansidan, det är den man stänger av och på med. Eller hur var det nu, är det den som alltid måste sitta där? Tar man väck den så är det alldeles kört.
 

 

 
Vi sade att cykeln inte var för henne.
 

  
Men skam den som ger sig.
 

 
Mormors blåbärspaj.
 

 
Jag bytte till springkläder och sprang hem. Fast långt ifrån hela milen. Men jag har sprungit mer den här sommaren än vad jag gjort på tio år. Jag började en av de varmaste kvällarna bara för det kändes i magen. Och jag önsketänker om att magkänslan ska finnas kvar och så var det där knät. Men hoppas.
 
Det finns mer om stugan i kategori NORRDAL till höger.

 

No Comments

Lämna ett svar till Vicky Avbryt svar