-
love from california.
Det är ju något visst med de långväga paketen över haven. För man är alltid lite smått orolig att något ska sluka dem på vägen eller åtminstone mosa dem på mitten. Och man undrar alltid vad tullen ska tycka om saken, om det ska tänka att det var värst vilket mystiskt paket och hålla det fast i två veckor.Men det allra bästa.Vi vet ju aldrig på förväg hur fint innehållet är.På riktigt liksom.Och det gör saken till något alldeles extra.
Så när det kommer paket som något tycks ha finfixat med därborta i Californien så smälter mitt hjärta. När man dessutom vet att det som är där inuti är gjort efter det jag frågade, som på beställning. Och att hela bunten är signerad och numrerad. Då är förväntningarna stora.
Men som så ofta överträffar verkligheten allt.
TRIBE av Beauchamping~” Love your tribe, your brood, your kin, your elders,your youngers, your friends, your neighbors, yourself and your family.”~Beauchamping är Gregory Beauchamp”I believe the simpler you can make something the more universal it becomes. That creativity can solve anything. And that we all want the same thing . . . for tomorrow to be better than today . . . for everyone. ”
Nu på ett golv nära mig och snart i en affär nära dig.Den svarta tipin är minst. Och den stora är guldgul, lite metallisk sådär. Så när solen skiner på den glittrar den alldeles extra.Första gången jag såg det här printet var på den här bloggen. Och ni som undrar vilka bloggar jag själv läser. Den här är en. -
låtsats att stjärnorna är blommor och de är till er!
Alltså.Nu blir det ett sådant här tack-inlägg igen.Såklart.För att ni är så himla fantastiska!Så supersnälla och rara!
Och kloka. Så in i vassen kloka är ni. Och skriver (och mailar) bra-att-ha tips i långa rader. Det ena ordet efter det andra ger mig mod. Så är det. Samlar det modiga och det braiga och lovar mig själv att jag aldrig mer ska tveka. Tips om hur man går tillväga är ju det man ofta saknar, eller hur? Men med de i ryggen då blir man nog modigast i världen. Så tror jag.
Jag kommer aldrig mer lyssna på slingriga undanflykter och otroliga historier och säga jajaja, tänk bara på det till nästa gång. Och jag kommer aldrig någonsin säga som jag sa, till han som sa att han inte var så familjär med copyright – att tur för dig att jag är snäll just idag…
Så tack för modet, kära ni! -
jag tror på snällhet det gör jag.
bild såld till CouchJag börjar bli besviken och arg på riktigt. Det här har varit inom mig ganska så länge nu. Det handlar om mina bilder. Och faktiskt kärleken jag har till dem. Det låter kanske fånigt, men väldigt ofta och nästan jämt lägger jag ner massor av själ och hjärta i mina bilder. Och har gjort sedan dagen jag startade Mokkasin.När man lägger ut sina bilder på stora internet så får man räkna med att de får tusenvingar. Och man kan inte göra så mycket åt det. Däremot så blir jag lycklig när små som stora länkar med hjärtat och ger kred för fotograf, bildkälla, blogg. Alltså helt enkelt ursprunget av bilden. Inte bara skriver pinterest, googlesökning (?) eller okänd. Idag kan du hitta huvudkällan och visst det kan ta lite extra tid men förmodligen inte närheten tiden det tog för personen att skapa bilden ifråga. Det är liksom det minsta man kan göra när man får använda en fin bild som man på något vis har önskat sig till sin blogg. Jag blir jätteglad och nästan rörd ibland när ni små som stora hör av sig. Ni mailar och ringer och frågar om man får låna en bild – givetvis med Mokkasin som referens. Jag är rätt generös på så vis. Och ni är många, jättemånga faktiskt som är såhär bra. Och länkar man med kärlek så får man låna, alltid.
bild såld till Wir ElternMEN när andra företag , ofta i samma bransch som jag själv använder mina bilder både i deras egna butiker och för egen markandsföring blir jag verkligen upprörd. Man postar utan någon som helst hänvisning på sina instagram, fb och alltså, tom på sina egna företags hemsidor, såsom webshopar och annat. Och här, kära ni, får man inte ens låna, för använder man det till sin egen marknadsföring så kostar det. Precis som för alla här i världen. Och till saken hör, att här är det aldrig någon som frågar, man bara snor. Och så får jag höra, för överallt finns små snälla fåglar som har ögonen med sig och säger till att nu hittade jag din bild här och där.Egentligen fattar jag inte att man har mage liksom och hjärta.Att bara ta.
Jag brukar inte skriva om det här trots att det händer väldigt ofta. Ibland flera gånger i veckan. Jag har mailats, suttit i samtal om sådant här och nästan alltid finns förståelse trots allt och man tar bort bilderna på direkten, när man får förklarat hur det faktiskt ligger till. Fast ofta så tror jag att man visste från början, hur det låg till.Men nu är jag så trött på detta. Urtrött faktiskt. Och lite ledsen att man inte bara förstår själva saken. Det händer för ofta.Som i helgen, jag hittar min bild på instagram. Jag lämnar en vänlig men bestämd kommentar om att bilden är min och att jag inte vill att mina bilder ska användas för egen marknadsföring. Instagramkontot ägs av en svensk webshop som säljer en del liknade varumärken som Mokkasin säljer. Kommentaren tas bort inom en halvtimme men bilden ligger kvar. Jag mailar men bilden ligger kvar. Med hashtag och hänvisning till dennes egna webshop.Snällt? -
20:24
Just friday.Hoppas ni har en härlig! -
jag kanske håller på precis såhär hela februari och långt in i mars.
Så långa dagar och många. Mellan bloggångerna att man inte kan längre kan vissla och låtsats som ingenting har hänt. För det är ju just vad det inte har. Kanske är det mest vanan. Av att inte blogga som en. Ja, som en vadå. Vet inte faktiskt. Men sådär som man kan vara när ångan är uppe liksom. Nu är det inte så. Det är nog den där järnbristen. Så måste det vara. Och alla bilder jag tänker på de blir inte ens. Så jag börjar bakifrån eller i mitten. Det kanske löser sig då. Och samtidigt så är jag bra mycket nöjdare själv att se stad än allt det andra. De jag tänkte på. Så hejhej Brooklyn, du var allt bra skön när det begav sig.Och jag erkänner. Det är ju där i städerna jag är som lugnast. Alltid.Så det är nog bra såhär. Terapiblogging.
Man missar ju inte dörrar av det här slaget.
Borde tänkas på.Om man nu ändå ska ha ett café. typ.
Inte för att det har med saken att göra men häromdagen så tänkte jag på alla cafén i den här staden. Alltså härhemma där jag bor. Och man behöver ju inte direkt kalla det hela en unik och lokal spaning.Hur man vridit sig som tokiga för att skapa det där moderna caféet, det där som passar in (kan man tro att de tror) och ut med det gamla, det allra vackraste. Den där platsbyggda inredningen från 50-talet, dubbeldörrarna med munblåst glas, de böjda teakväggarna i mörkbrunt trä, de små borden och sofforna med galon under rumpan, och inte ens golven fick vara kvar. Det var visst jobbigt med det vinterslaskiga som om det aldrig någonsin var vinter där på femtiotalet. Och in med det inte så vackra. Jag stannar här för jag tror ni fattar. Det ena värre än det andra. Men man gjorde det alldeles säkert av godan tro eller i godan ro kanske det heter. Trodde de ja.Men innaför den där dörren hade man ju gjort tvärtom såklart. Och det var ju bra.
Brooklynmorgon.
Med min bästa. Och alltså, det är jättekonstigt men på varje bild är den här hipstriga mössan på. Men så är det inte. Egentligen alltså.
Hemmagjort. Den där granolan. Besatt blev jag.
Ni måste titta nogsamt. Fönstret, väggen, taket. Älskar takena, har kärat ner mig i varenda tak i hela Brooklyn. Och pajlocken också.
Stämplar inget nytt under världsasolen. Och glöm inte muggarna.
Hemlis. Och blå overaller.
Byebye bagel, munk och pretzel.
Jag var bara tvungen. Terapiblogging. Och lugn i hjärtat för en stund.