• DAILY LIFE

    och överallt, i varenda skrymsle och vrå glittrar det.

     
    Det är klart att man kan ångra sig efteråt
     men just då kändes det som en bra plan.
     

     
    Städa, städa varje jul… Eller när fyra ungar har lekt runt i confettiburken. Och när man har sagt lek ni, kasta ni, gör precis vad ni vill bara jag får ta en endaste liten bild till. Och när man har sagt åt sin man att kasta confetti över dem bara för att det blir roligare så. Och när man ännu inte har tagit tag i själva städmomentet fyra timmar senare. För om någon inte visste så förflyttar sig confetti. Med vindens hastighet, under små fötter och är numera precis överallt i detta hus. Men lite glitter har ingen dött av.
  • DAILY LIFE,  INSPIRATION - CHRISTMAS

    med önskan om julefrid och snöflingor som yr på gatorna där vi går….

     
    Nu säger affären hej till julen!
    Med önskan om julefrid och snöflingor som yr på gatorna där vi går släpper vi idag årets vintrigaste väska! Väskan är gjord efter ett original vintagetryck som vi fann och kärade ner oss i. Sen har det fått lite extra finess och mera snö. Precis som det ska vara.
     
    Väskan går att handla i affären.
    Men mest är den för att vi gillar att bjussa på en finväska. En sådan där braväska i all enkelhet men som vi ändå blir lite varma i hjärtat av att titta på, bara för det där fina. Och snöflingorna. Så om man handlar för en viss summa så kommer den som ett paket på posten! Från idag och kanske inte så länge snöflingor faller men så länge de finns kvar.
     
  • DAILY LIFE

    var det någon som missade en grön skönhet à 2014?

    Vi sa att det var något så alldeles makalöst. Inte på det fina, för vi visste ju redan hur vackra de skulle vara, journalerna och kalendrarna. Men att de många, tunga lådorna skulle vara slut redan innan de nådde affären hade vi inte gissat. Och nu har vi ju sagt nejnej det blir inga fler för vi kommer inte lyckas få tag på dem igen, inte förren 2015. Och en annan sort. För det var så vi trodde. Men så hände det sig just precis  att postkillen kånkade kilon med böcker upp för vår stentrappa. Snabbt som blixten ända från Australien. Så hurra, snart finns de i butiken igen. Inte lika många som sist och för absolut sista gången det här året. Men ändå. Vi lägger in dem under morgondagen. Så håll utkik!!


    Påtal om affären. Den var ju så himla tom där efter oktober. Men nu så, inom några dagar ska den vara smockfull. Vi är inte klara ännu men snart! Och trots att leveranstiden nu är lite längre än annars så kommer ni absolut ha era paket de första decemberdagarna.
     
  • PARIS

    skeletten tog aldrig slut och inte det tjusiga heller.

    Jag önskar nog lite i hemlighet att det var jag som kommit på den. Dörren alltså. Här har ni er dörr, jag hade extra flow när jag designade den.

    Men hur mycket jag än önskar så sitter den i ett museum från 1800-talet. I Paris dessutom. Så var det men den saken.
     
    Museumet heter Galeri de Paléontologie et dÁnatomie Comparée och tillhör Naturhistoriska Museumet. Det ligger i parken Jardin des Plantes och motsatt sida av själva huvudmuseet. Galleriet invigdes 1898 och hade skapats av ett par proffesorer i paleontologi och anatomi som ville bevara och presentera de offentliga samlingar för allmänheten. Samlingarna kommer från expeditionerna under 1800-talet.

     
    Tydligen blev jag så matt av alla ben och själva ingångsvyn att jag glömde att få med det på bild, men titta här så förstår ni vad jag menar. Jag är inte typen som har vare sig djurhorn eller något skelettaktigt på väggen, jag har aldrig  fascinerats av det hela så vis. Och i ärlighetens namn så var jag mer intresserad av själva byggnaden, all Art Nouveau kunde ju få en önskedrömma om tider för hundra år sedan.  
     
    Men fascinationen för de tusentaliga skeletten
    fanns det andra i familjen som hade…
     
     
     
    Vissa lärde sig allt som fanns om evolution, paleontologi och anatomi.
    På franska.
    Ser ni tvillingarna bland alla ben?
     
     
    Men som sagt. För vissa var det här drömmen. Viggo kunde inte sluta fotografera. Han hamnade i mani. Jag tror att han var rädd för att missa något viktigt. De var ju så många.
     
     
     
    Och äpplet faller inte långt. Samma skrot och korn. Vad kan man säga om skelett gäller inte. Det handlar om, vad kan man inte säga.  
     

    Nomi fick också fotomani, fast tvärtom.  Hon ville vara med på bild. Det hela var nog något om att hon var så liten och att urtidsdjuren var så stora. Det blev modigt på något vis.
     

     Det var lite som på film.

     
    Allt var liksom sådär jugendtjusigt.
     

    Ser ni tryck och lära mackapären till vänster?

     
    Hela trappräcket hade fått nät. Jag förstod aldrig riktigt varför. Önskade mest att det aldrig hade suttit där.
     

    Jag blir salig av sådant där under.  
    Knäsvag och lycklig och tänker att jag borde levt då. Egentligen.

    Om man tittade åt ena hållet såg det ut såhär.

    Och andra hållet såhär. Kolla bokskåpen.

    Utmed väggarna var samlingar av snäckor och smått.

    Och snacka om skolplanscher.

    Jag hade kunnat sno med mig allt från lådor till papperskyltar.

     
    Det fanns liksom ingen hejd på det hela.

     
     
    Och vissa ville aldrig gå hem.
  • DAILY LIFE

    och så snor jag mig tid, nu måste jag sparka igång den här bloggen igen…

    Så kom regnet då. Det där kalla som nog egentliga skulle varit snö. Tänk vad härligt det hade varit. Men solen sken igår och jag hade städat två kvadratmeter kök. Grattis till det och blunda bäst man vill till återstoden  av femhundra kvadrat meter stökhus. Det gäller att lägga all fokus på det lilla.
     
     
     
    Som att mässing inte är hett ännu bland loppisletarna. För då kostar ljusstakar som ser ut som blommor sisådär en femma.
     
     
    Och att vi äter choklad från Brooklyn vareviga dag just nu.
     

     

     
     Eller att mina barn samlar vackert.

    Som egentligen ska bli halsband men jag har dem i skålen sålänge. Till låns.

    Och mina franska små tändsticksaskar.

     
  • DAILY LIFE

    densamma måne ser oss.

     
     
     
    Förra julen letade jag och barnen vackra notblad till våra julklappar. Vi letade bland de mest skamfilade och de som var mest nötta i kanterna, de där som haft sina glansdagar i början av förra seklet.  Mest för att de var vackrast då. 
     
    Och så var det plöstligt där. Det där notbladet. Det allra vackraste. Med de där orden. De allra viktigaste. Att densamma måne ser oss. Vem du än är och var du än befinner dig. En påminnelse om allas lika värde. 
     
     

    Så nu har vi små, små miniprints till alla våra fina kunder.
     Våra nya Tack snälla – kort!
    Som små tavlor, faktiskt.
     
    Efter original notblad anno 1917. Fixat och trixat av bästa Linn.
  • BOOKS & MAGAZINE,  INSPIRATION - DAILY LIFE

    önskebok!

    Idag grämer jag mig att jag inte bor sådär bakom hörnet. Hörnet där det händer. Här på mitt skrivbord ligger inbjudan till en workshop som jag önsketänker mig till idag. Hur fint hade det inte varit att klippa lite papper under ledning av pappersdrottningen i egen hög person.
     
    Fideli Sundqvist släpper nu sin bok I love paper. Och det är i högsta grad min önskebok.  Och alla tiders julklappsbok om ni frågar mig. Förlora sig i papperspyssel de lux under alla långa lataredagar, herre min tid så mysigt.
     
    Ser du de mest otroliga skapelserna i papper så är det alltid Fideli Sundqvist som ligger bakom. Siluetter och skulpturer och magiska hus, allt blir som sagor och en annan värld. I papper liksom. Sådant gör mig lycklig.
    I love paper är alltså en DIY-bok för papperspyssel med extra glans och finess. Sådant där man mest drömmer om annars. Höghus och blommor och 40 stycken pappersprojekt och tipsöverflöd. Plus perfekta steg för steg. Å vilken jul vi ska ha!
     
    Instagram ~ fidelisundqvist

  • DAILY LIFE

    när det aldrig ljusnar.

     
     
     
    De måste vara giftiga, sade Liv.
    Det nästan sticker i ögonen när man tittar på dem. Som en varning.

    Och jag fattar poängen men jag blev helt uppslukad och glömde själva anledning till varför vi var i vår blöta, dystra trädgård. Där hela känslan över allahelgonahelgen satt i dimman som aldrig lossnade från marken. Vi skulle ju kratta, de där tusentaliga och genomdränkta bladen som låg i drivor. Men de där illrosa bladen med oranga bär fångade all min uppmärksamhet.
     
     
     
    Var jag än krattade så såg jag dem som magiska prickar i allt det grå.
     

    Och nej, vi hade inte matchat med ceriserosa plastbaljor bara för stunden.  Men det var som de visste att vi är bra tillsammans. När gråhösten sätter in och när löven inte vill längre.
     

    Och fast jag hela livet har fått berättat om blommor, blad , fåglar och skog så lär jag mig aldrig några sorter eller namn. De där rosa är säkert något alldeles alldagligt och inget konstigt alls. Men det spelar ingen roll, jag tycker i alla fall att de var rentutav magiska.