-1
archive,date,qode-social-login-1.1.3,qode-restaurant-1.1.1,stockholm-core-1.1,select-theme-ver-5.1.8,ajax_fade,page_not_loaded,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-6.0.5,vc_responsive

att förvåna sig själv.

Det där med att ha en affär är ju liksom det ena och andra. Men vissa dagar är som julafton mest hela tiden. Igår kom lådor från USA med Rifle´s fina. Och det är minsann en allmänt fröjdefull sak att packa upp. – Ojojoj, skrek Liv när hon kom hem från skolan. Så fina!!! Men… mobilskal??? Du??? Du och mobilskal i affären. Alltså. Jag fattar inte nu.

Jag förstod att hon inte fattade. Jag och mobilskal är liksom inte ett. Jag har aldrig någonsin förstått själva storheten med glassiga mobilskal, roliga mobilskal, glittriga mobilskal, mobilskal med lock, mobilskal med öron, allsköns mobilskal. Jag aldrig någonsin fattat varför man ska ha fler än ett om man nu ens ska ha ett. Mossigt, tja kanske. Men jag lovar er att diskussionen har gått het kring middagsbordet kring just detta. Och nej, mitt barn har inte tjugo att radda upp. Hon har två men just nu har hon telefonstopp i en månad. Hon frågade vad hon fick om hon hade telefonstopp i en månad. Ett roligare liv, sa jag. Okej, sa hon  och lade undan telefonen. Nu var det ju mest ett skämt för jag inte hade lust med vare sig mutor eller åtråvärda belöningar för denna sak. Och egentligen är  inte Liv i riskzonen eller vad man nu ska kalla det, för hysteriskt mobiltelefonanvändande. Inte alls faktiskt. Så det där med roligare liv var ju såklart överdrivet. Men ändå. Jag har sett så många som är det, fast i sina telefoner. Små som stora. Och faktiskt, jag kan gå i sorgebitar när jag ser det. Gud, vad de missar, tänker jag. Där med näsan djupt nere i telefonen och världen bara flaxar förbi alldeles utanför.  Mossigt, tja kanske men det är så jag tycker.
 
Men nu var det ju inte det allt handlade om. Snygga var de i alla fall. Rent utav de snyggaste jag sett. Med guld, fast det var svårt att få fram på bild. Men eftersom jag bär på den här lite ambivalenta känslan till mobilskal så blev det bara en sort, en endaste. Fast tre olika. Det räcker bra så.
 
 

 
Däremot har jag inga som helst problem med receptboxar. Det är ju förstås ingenting jag har gått och ägnat tankar åt förren de här dök upp som nyheter hos Rifle. Men nu känns det som om en receptbox borde alla ha. Samla de bästa, de godaste, de man aldrig vill glömma. Bland kokböckernas överflöd i 2000-talets receptfrossa. Bara de bästa i en låda.
 
 
Och som en av mina fina instagram följare uttryckte det hela:
Det är en sådan box man skulle vilja ge i arv till sina barn.
 
Så fint.
 
 
Jag är helt klart med på denna nya tradition. Eller inte ny under solen, men för mig. Här ska samlas, här ska handskrivas och sedan är det ju inte jag som mest lagar maten här hemma men uj vilken receptsamling vi kommer ha till slut. 
 
 

 
Och från det ena till det andra. Jag har kärat ner mig i de här julkorten. Och de här om självaste Nordpolen. Och ser ni under, absolut supertjusigaste mini-printsen. Finns en och en också. Kolla pappers-kategorin vetja!
 
 
 
Det är något med sakerna från Rifle som inte riktigt går att få fram på bild. Det där guldiga som glimrar, det där präglade i korten, de helt perfekta färgerna och hur bra de känns när man håller dem i handen. Personligheten och det vackra tror jag ni ser. Sedan att det är bra grejor också, är ju självklart. Så självklart och som det ska vara att vi inte alltid nämner sådant i affären. FSC-märkt eller återvunnet papper, miljövänlighetstänk i hela kedjan, lokala tryckerier och plockade ihop och packade för hand. Inget konstigt alls.
 
 

det är nästan att man känner vad de tänker.

Precis när solen gick ner och himlen blev sådär vinterblå kom det en hög med magiska figurer till vårt arbetsrum. Vi är lite kära i de fina från LuckyBoySunday. Jag och Linn vrider och vänder på dem och säger att de är så himla mjuka. Baby Alpaca ni vet, kom ni ihåg när jag skrev om Waddler? Det är något poetiskt över de där figurerna, liksom drömlika. Mina barn önskar dem i julklapp. Allihopa. Fast de är kanske för bebisar, säger de. Men jag kan inte få nog av dem ändå, säger Liv. Mest önskar hon sig Bow Jovi kanske mest för hans förträffliga musiksmak. 
Och alldeles nya BonBon Rose. Hur söt kan man tycka. Hon är lite blek och behöver därför lite extra kramar. Jag tror det är samma med den blå.
 

Nu hör det egentligen inte till det viktiga men hon är hela 70 cm lång, den här söta. De är så pass,de stora figurerna från LuckyBoySunday. Först tyckte jag hon var lite dyr, sa min moster. Men nu när jag ser hur lång hon är tycker jag precis tvärtom. Det är inte ofta de är så långa, de magiska figurerna.
 
Och här är MissWhite. Inte 70 cm men himla fin ändå.

Det allra mest viktiga är egentligen hur LuckyBoySunday går tillväga. Camilla Ebdrup & Camilla Kørschen är från Köpenhamn. Textilformgivare med fötterna i konst och mode som bestämde sig för något helt eget. Något älskvärt. Och såklart gjorde de på riktigt vis. Sådär hänsynsfullt och bra som det alltid borde. Allt sker i Bolivia. Allt stickas i små kooperativ ute i byarna. Superbegåvade kvinnor för över en inhemsk sticktradition som alltid funnits till de magiska figurer, filtar och kuddar. På så vis ger man befolkningen bra jobb och allt sker enligt rättvist och bra sätt.  Man använder sig av ullen från Baby Alpaca, lika mjuk som kashmir. Baby Alpacan är ett slags lamadjur som betat i tusentals år där bland Anderna och med sina mjuka små vadderade fötter som inte sliter på själva jorden och ömtåliga ekosystem.
 
Viktigt men också självklart. Borde vara så för allt och alla. Alltid.

Och en till 70-centimetare. Med en liten rund boll till svans. Det sägs att han älskar att kalasa, dagarna i ända. Till skillnad mot hans lite blekare tvillingbrorsa som mest bekymrar sig för vädret.
 
Hade det varit julen 2003 eller 2004 eller 2007  hade det defintivt legat varsin magisk figur med poestiskt sinne i bästa presentpåsen. Världens finaste klapp, den allra första julen.

advent.

 
Det närmar sig med stormsteg
 och jag tittar ut på den glittriga frosten och tänker att den nästan är som snö.
Åtminstone när solkatter gnistrar till det lite extra.
 
Jag var så innerligt nöjd med förra årets julkalender hemma hos oss. Blir helt varm i hjärtat bara av att tänka på den faktiskt.  Såklart var jag  tvungen att göra den till min sida i Family Living, i nummer 6 som fortfarande finns i butik. Men där fick den lilla staden lite mer finess än julen 2012.
 
 
 
Såhär skrev jag i november 2012: Gör lista av juliga saker och lägger de små händelserna i din kalender. Allt för att inte gå miste om hela juletiden. Att stanna upp och för att inte hela december ska gå i rasande fart och så missade man allt det fina. Jag vill inte tänka att jag är sådan som missar, men förra årets (tänk förrförra) december var rent ut sagt hemskt illa i den synvinkeln. Och såklart, vad är väl bättre och mer självklart än allt det där juliga. Allt det där som vi brukar göra mellan varven men så ofta med andan i halsen och stressen i magen.

Så nu ska här kalendern proppas full med både det stora och det lilla som hör vår familj och jul till. Oavsett om det kan låta självklart så kan det ändå vara en liten adventskalender som får ordning på allt. Som får åtminstone mig att stanna upp och känna julefrid.

 

Och spånarkväll hade vi om det julviktigaste för oss. Och på sidan 106 i Family Living får du 24 julkalenderuppdrag serverade. 24 hjärtliga små uppdrag som mest bara myser till det lite, sätter glans på december och puttar all julestress dit pepparn växer. Och är det än bara för en liten stund så är det i alla fall det du kommer minnas när du lägger huvudet på kudden till kvällen.
 
Och husen då, så himla pefekta, i alla fall för en sådan som jag som alltid är ute i sista minuten. Lyft på hustaken sådär lite i smyg när det finns tid över. Och om du upptäcker att snön faller som mest precis innan du somnar. Då kan du lova kvällspromenader i snö som yr, med polkagrisar i fickorna. Pulkaåkning under stjärnorna och snälla snöbollskrig. Där den som förlorar får grilla marshmallows till alla de andra.
 

I affären finns husen, tejpen och papper.

nio år.

 
 
Framförhållning har jag aldrig ägt. Inte min man heller tyvärr. Jag önskar mig det ibland och tänker att det hade varit bra. Men kalas blir det alltid ändå. Trots snabba kast och megasnabbfix. Viggo fyllde nio och kalasgästerna hade plötsligt minskat till mindre än hälften sedan sist. Men om det var det han önskade, då fick det  så bli.
 
 
Och favoritburgarna avlöstes med önsketårta. Och alla runt bordet susade ooo! En helt perfekt Minecrafttårta. Och efter att jag (som inte fattade alls) kvällen innan fått instruktionen att söka: Minecraft + cake + real life så kunde jag ju se vissa likheter. Sen susade de igen av det förvånade slaget när de förstod att det var pappan som hade bakat tårtan. Och alltså inte mamman.

Han var nöjd. Mycket.

 
Femkampen var igång nästan två timmar i sträck. En gren var något Kinect-aktigt. Och vi målar inte grått i vardagsrummet. Det är bara en fjärdedel och var tvunget för ett jobb. Barnen blev förskräckta och Viggo tyckte att han  kände sig deprimerad där redan vid första penseldraget. Vi vill inte ha gråa väggar, vi vill inte, surade de under hela målningen. Nejnej, kära barn, det blir bara ett hörn och allt är borta innan jul. Lättnadssuck.
 
 
Alla musiktävlade utom Nomi som hade annat för sig.

Liv och jag gjorde godisaskar som var Minecraftzombisar,
 sådär mellan varven och undertiden av själva kalasandet. 

 
Huvudsaken var att de var klara när alla skulle gå hem.

På lördagsmorgonen halv åtta så kom jag på att jag borde klippa Charlies hår. Från långt till kort. Han har velat klippt sig i evigheters evighet men det var bara just precis då det kändes som en perfekt timing. Och sen är det ju så fint med långt. Sen åkte han och Kristo på innebandyturnering hela dagen.

 
Sedan var dags för nästa kalas. Så jag och de här galna åkte för att handla kalasmat.

Jag vet inte riktigt hur vi tänkte med tiden. Men efter lunch där någon gång började vi baka en massa. Och det hade nog blivit klart tills gästerna dök upp. Kanske. Om jag inte hade glömt att lägga de smöriga bullarna i formar och allt bara rann ut och det nästan började brinna. Men man kan tydligen grädda bullar halvvägs, ta ut dem nästan brinnande, stänga av ugnen, få ut allt det där kolsvart brända, sätta på ugnen igen och låta den bli varm, lägga de halvgräddade bullarna i formar och grädda igen. Under ihärdigt tjut av alla husets brandlarm och huslarm. Och det blir bra bullar ändå, så ni vet till en annan gång.

Nomi och Svea startade upp kalaset med lite firarshow för Viggo.
 
 
Min mormor kom. 85 år i ålderskillnad. Tänk, det är jättemånga år. 

 
Lego. Alltid. Alla dar.

Ögonblick. Det är de man sparar på, eller hur?

jag visste att den skulle vara perfekt men såhär fantastisk trodde nog inte ens jag.

Nu har släpat den här land och rike runt. Inte riktigt kanske man bra mycket mer än vad jag brukar släpa böcker. Och alla har vi dånat av ren och skär lycka. Alltså. Fideli! Du är min idol! Jag visste det hela tiden att det här skulle vara årets önskebok men när jag fick den i min hand så överträffade den dessutom alla mina förväntningar. Det handlar såklart om I love paper som du hittar här!
 

I boken finns allt du någonsin har drömt om att tillverka av papper. Fideli delar generöst med sig av allt du behöver för att tillverka geometriska figurer, silhuetter, tält och hus, djur och blommor. Och allt är vackert, mjukt och magiskt i mina ögon. Du får mallar, tips om verktyg, material och teknik. Allt du någonsin funderat över om du gillar papper.
 
Boken är utgiven av Natur & Kultur och på deras sida kan du tjuvkika lite. Katy Kimball har satt den perfekta formen och Maria Wretblad har fotograferat.
 
 
 

Och fjädrar. Pappersfjädrar. Så vackert så. Och bilderna, de där finaste från Papier Mache. För alltid mina favoriter. Där Saša Antić stylade och Fideli skapade pappershistoria.
 
Har du den minsta kärlek till papper kommer du älska den här boken. Det är en sådan perfekt julklappsbok för jisses vad inspirerad man blir. Och vill man jullyxa riktigt till någon så tänker jag mig drömklappen, en låda med I love paper och verktyg och papper. Jag hade svimmat av en sådan låda. På riktigt. Och mina barn hade svimmat de med. Och nu är de ju redan förlorade i den här boken men med tanke på förra årets julklapp så blir det nog skärmattor, skalpell, falsben och sådant i år. Annadag jul förra året såg ut så här, kan bara tänka mig årets juldagar….
 

äntligen.

 
 
 
 
 
 
Ibland springer man på små saker som gör att hjärtat hoppar till.
Äkta finhetsrus, ni vet.
 
Just så hände någongång i våras då jag och Linn travade ner till en lokal guldsmed här i stan där vi bor. Vi skulle egentligen dit av annan anledning men började prata med Johanna, som är tredje generationens guldsmed i ateljen. Det var hennes morfar som startade allt 1934 och sedan följde hennes mamma samma spår. Johanna själv gick som lärling hos morfar och mamma och sedan den tekniska guldsmedshögskolan i Köpenhamn. Hamnade sedan i Australien som mästerguldsmed i en herrans massa år. Men nu alltså på plats där allt började och vilken tur tänker jag. Himla fin tur och lyckokast. Jag lovar att berätta mer en annan dag om historien bakom Garmlands Guld & Silver och visa er bilder från den vackra ateljen.
 
Men den dagen visade Johanna oss några små berlocker. På-riktigt-hantverk. Små silhuetter av en pojke och en flicka. Och vi blev alldeles knäsvaga, de var ju de finaste! Och  där och då bestämde vi oss, vi gör något! Något ihop. Mokkasin  +  Garmlands.
 
 
 
 
Vi har funderat mycket på vad som är viktigt för oss. Självklart och utan omskrivningar, det rent estetiska. Det när allt stämmer och vävs ihop till bara vackert. Och såklart det unika. Varenda liten del på det här smycket är handgjort av Johanna. Vi älskar hantverket, att varje liten millimeter har skapats på riktigt och inga konstiga stora manglarmaskiner har varit inblandade.  Det finns så mycket känsla och omtanke i en hantverkssak. Det känns när man håller det i handen.
 
 
 
Den lilla handgjorda personliga brickan. Lite hemlig sådär men viktig.
 
Såklart det personliga. Att smycket du bär är ditt alldeles egna. Gjort för någon speciell och kommer alltid så att förbli. På varje armband finns en liten handgjord bricka med initialen till den armbandet tillhör. Stansade med bokstavsverktyg från 30-talet.  Där finns dessutom en  liten handgjord silverkula där alla unika stämplar finns ingraverade, Garmlands originalstämplar från 30-talet talar om vart smycket är tillverkat, vem som har gjort det och vilket matrialet är. Sådär som det ska vara.
 
 
 
Silhuett Pojke. Precis samma. Fast med en pojke. Såklart.
 
Vi älskar tanken på att smycket ska kunna bäras genom åren, att det hamnar hos ett litet barn och sedan stannar kvar hela långa jordelivet. De ska tåla det, de ska bara bli vackrare genom åren som går. Därför är det tillverkade på riktigt vis. De är dessutom anpassade för att man ska kunna växa i det genom att det finns två låsöglor. Dessutom följer det med flera centimeter silverkedja, så att du enkelt när handleden blivit större ska kunna trava iväg till en guldsmed och förlänga ditt armband i önskad längd och vuxenstorlek. Redan fixat alltså, för att bäras i evighet.
 
Smycket är också en så himla fin gåva till en nybliven förälder. Eller för all del vilken förälder som helst, ny som gammal. Eller helt enkelt för att det är vackert. Alla smycken kommer därför att kunna beställas i  vuxenlängd.  Det är också möjligt att lägga till flera brickor med barnens initialer. Har man kanske både pojke och flicka så är det superfint att även lägga till en silhuett på samma armband.
Säg att man får ett armband vid sitt första barn och vill lägga till en bricka och silhuett senare går det också att ordna. Maila oss så fixar vi så det blir fint på alla sätt och vis.
 
På min egen handled kommer sitta ett armband med flicksilhuett för min egen skull bara för det är så vackert. Och på mina barns handleder kommer det att sitta varsitt, två pojkar och två flickor, för deras egen skull.
 
 

 

 
 
Eftersom vi älskar hantverket så lät vi Norrmalms Kartongfabrik att tillverka oss de vackraste handgjorda askarna. Präglade med mörkbrun logga och hörnhäftade, älskar dem. Garmlands logga är så tjusig tycker jag, äkta 30-tal.
 
Att knyta ihop det hela med någon som finns bakom hörnet känns extra fint. Och att det är just den här Johannan känns fantastiskt. Så bra, så begåvad och av det absolut härligaste slaget.  Och jag lovar hade vi bara suttit med det här hade vi kunnat presentera en  hel kollektion på studs, för det snurrar och det poppar i våra huvuden vill jag lova.  Men det blir bra så här, det vackraste lite då och då. Och det kommer mera. Och ni som har läser er Family Living noga har nog sett vad som ligger högst på min egen önskelista till julen… Varken jag eller Linn kan sluta drömma om den. I äkta roséguld.
 
 
 
 
Jag älskar det här armbandet. Precis lika bedårande på en liten tvåårings handled som på min egen. För mig är det här ett varjedagssmycke och är det något som ligger mig varmt om hjärtat så är det just den typen av smycken. Jag är jättestolt att presentera dessa armband i affären. Jag har riktigt saknat den där perfekta välkommen-till-världen-gåvan men så kom den till slut…
 
 
 Här hittar du
 
 

please reuse ~ waste reduce.

Återanvänding gör mig varm i hjärtat, alltid. Egentligen bara självklart och sådär som allt borde vara. Spara och använd igen. Inget konstigt alls. Rädda-jorden-tänk. Det är ju ändå 2013 och allt annat känns så himla omodernt.  Och jag älskar att höra när affärens kunder sparar band och silkespappersark, det är därför vi tycker om att använda bra och fint sådant. För att man ska vilja spara. Att man inte kan med att slänga i papperskorgen. Att man tar dem till egna paket, pysslar med dem och låter dem ha extraliv.
 
För att göra någonting åt hela alltet startade New York- baserade stylisten Jennifer Jansch sitt Bag-all (klicka er in på hemsidan för att kolla den tjusiga platsen i Vanity Fair). Med sanningen i bagaget om att bara USA slänger iväg 4 miljoner ton av presentpapper vid varje högtid så skapade hon Bag-all som  slår all världens presentpåsar med råge. På alla sätt och vis. Glöm blanka folierade påsar med fulband, som är trasiga redan innan man fått i själva presenten i dem. De här påsarna är perfekta. För det första är de ju så snygga så man svimmar lite. De i rött, vitt och svart är såklart julen 2013 kollektionen. För de andra så är det liksom en fröjd att sänka ner något i de där påsarna, det finns ett mått för allt. De stora är verkligen stora och inte bara något halvdant tjafs. Jag fick ner en pläd utan problem eller en tutu och till husklossarna var de lysande. I mellanpåsen rymdes till exempel en babyjournal och en bon jovi, gullisen. Och den lilla blev full med finaste  Rifle som förresten är påväg över atlanten med påfyllning och nytt som dessa fina i tre sorter.
 
Och det allra bästa är, att jag ser tusen och en möjlighet till vad man kan använda dem till igen. Självklart får de gärna bli en present igen till någon annan men som allsköns förvaring är de perfekta.  

.

Det finns även en inte lika julig kollektion av bag-all påsar. Otippat nog kanske ni tänker så är min favorit just den grå. Bara för den är så himla fin ihop med mina libertyband och loppisspetsar. Alla påsarna hittar ni under Finheter.

ju mer jag tänker på det så susar det till i hjärtat… de börjar bli så stora nu…

Vi bygger lego och äter tårta och jag förstår det knappt. Idag är det nio år sedan den där tidiga morgonen då snön hade fallit hela natten och jag ingenting hade märkt. Inget alls. Då han till sist kom, inte alls som det var tänkt, men det enda viktiga var att han mådde bra. Och han hette Otto och Dante och pappan tyckte Drake, fast på engelska. Men det blev en Viggo. Älskade unge.
 

Jag gjorde ett litet tält i natt. Istället för ballonger.
 
 
 

garnboll på fem minuter, eller max sju.

 

 
 
I det stora hela är ju garnbolls-rationalisering inget man går och funderar på. Och några tänker nog att det är lite som terapi med själva göra´t. Men jag gillar inte grejen med kartongcirklarna och garnbollar. För då tänker jag mest att det var då fasligt vad lång tid det skulle ta att göra en liten garnboll. Och sen blir det knut på garnet. Då ger jag upp. För det är ju alltid många man vill åt. Och supertäta, vilket är samma sak som många meter garn. Vilket är samma sak med evighetsgöra med det gamla vanliga viset.
 
 

För ett tag sedan skulle jag göra garnbollar till ett jobb som ni får se om någon månad. Och i en stund av ilska och en deadline nästa dag så mindes jag det där lilla garnbollsverktyget, som jag sålde när jag hade affären här i stan men tydligen hade missat själva poängen med. Nog för att jag tänkte att det borde göra det hela smidigare och enklare. Men att det skulle vara sådär supersmart så man nästan smällde av hade jag inte räknat med. På ett par minter hade jag virat precis så mycket garn som behövs för en halv garnboll, en tät. Och på de andra två minuterna hade jag virat resten. Inget trä igenom ett hål och trassligheter. Nix, bara vira och vira. Snabbt som blixten. Och så ihop med de båda halvorna, som egentligen består av två delar var, för du måste ju klippa i mitten. Allt hålls ihop med magneter. Ingen snygg pryl, inget världsomvälvande och rädda-världen-aktigt men så himla smart. Så jag var bara tvungen att ta in den i affären. Och hur kul är väl en liten boll av garn kanske någon tänker. Framförallt jättesnygg om man frågar mig. Och många är magiskt vackert. Sådetså.