-1
archive,date,qode-social-login-1.1.3,qode-restaurant-1.1.1,stockholm-core-1.1,select-theme-ver-5.1.8,ajax_fade,page_not_loaded,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-6.0.5,vc_responsive

la chambre aux oiseaux.

Vi har fikat väldigt mycket här. Lite för att regnet har duggat eller fullkomligt öst ner eller varit allmänt opålitligt. Lite för snålblåsten. Men mest för att det är himla härligt att fika sig igenom en stad. Här var vi dock väldigt sugna på söndagsbrunch och trots att vi inget hellre ville än att kura inomhus så var det alldeles proppfullt därinne bland Morris-tapeterna. Åtminstone när vi började. 
La Chambre aux Oiseaux är dock värt alla stopp i världen. För det är ett alldeles älskvärt litet ställe. Precis vid kanalen i 10e, på 48, Rue Bichat. Alldeles bortom Hotel du Nord, som är ett annat perfekt ställe att äta middag på. Och nu började jag minnas en sen januarikväll när snöflingorna yrde utanför fönstrena just där. Vi åt världens längsta middag och ville aldrig någonsin gå ut i vintern igen, för jag hade vårskor och ingen mössa. 


Hursomhelst. På La Chambre aux Oiseaux var en alldeles perfekt söndagsbrunch. Fast jag åt en himlens god, dubbel, trippel eller jättehög macka.

Barn-brunch fanns det också. En jättegod som föll ungarna precis i smaken. 
Tänk på det förresten, i Paris finns det nästan alltid speciella barnmenyer, trots att det inte alltid syns någonstans. Det är bara att fråga. Fast det är aldrig pannkaka och korv och sådant. Utan helt vanlig mat, precis som i resten av menyn,  fast något mindre portioner. Men alltid stora ändå (inte särskilt stor skillnad faktiskt från de vanliga) fast hälften så billiga. Får inte riktigt ihop ekvationen där men så är det.
Här är det väldigt gott men isigt kalla vindar för att vara en juni-söndag.
Men då fick vi plöstligt flytta in!

Och nu kommer ännu en suddig bild på mig men ni fattar ändå väl, hur mysigt ställe?
Bara snällt, himla gott och här vill-vi-stanna-mest-hela-dagen-ställe.
Och en skön suck, tapeten. Pimpernel, William Morris såklart. 
Och ingen brunch utan kaka.

Sen fanns det ingen hejd på lögnen.
”Det här är min första skiva, förstår ni barn…”

Nomi verkar skeptisk. 
Skissblocken och pennorna har varit med runt hela Paris.
Då kan man göra en prinsesstårte-teckning och lämna som tack för maten. 

Så ska en regnsöndag tas. 

jag skrev en krönika.

Det var precis vad jag gjorde för några veckor sedan till tidningen Succé som du kan läsa här , med krönikan alldeles i början. Den handlade just om den där sköna och åtråvärda. Sommaren. Och de där dagarna vi kallar semester.  
I samma tidning kan ni dessutom läsa om bästa Helena som driver en av mina absolut bästa vintage-affärer i Katrineholm. Hon som jag skrivit om här , här och här. Och dessutom handlar vackraste tyger av.  På sidan 7 finns dessutom en artikel om vackraste huset i Katrineholm som är vårt allra närmsta grannhus.  Nu är det minsann till salu, kanske någon är sugen på att bli vår granne? 

Och sen lite lokala tips om ni ända har vägarna förbi. Och kollar hus kanske. I så fall kan ni alltid få en kaffe under äppelträden. 

det bästa för oss.

Vi är fortfarande här. Och bara är. Trots den stora staden och allt man kan fylla dagarna med. Men ändå bara är och tar det som det kommer mest. Vi kastades ju från skola, dagis och sista-skeunden-jobb in i det vi skulle kalla sommarlov och semester. Från våren 2013 när det allt skulle hända och tiden bara försvann. Till sommaren. 
Och vi lovade varandra bara en sak. Att bara vara. Ingen hets, inget skynda. Att bara stanna. Med varandra. Bara älska att något annat inte pockar på uppmärksamheten, såsom det alltid gör annars.   Inga storslagna planer utan bara se vad som händer. Ingenting som skulle heta att vi inte hinner. Vi hinner det vi hinner. Äventyren, visste vi skulle finnas ändå. I det lilla och i alla de små stunderna. 
Som i en gata runt hörnet.
Och i rosorna som aldrig, aldrig tar slut.
När man stannar i pussar och kramar. Länge.
Och ritar när man helst vill. Och var man vill.
Och i leken, i park efter park. Med mamma och pappa under ett träd bredvid.
Och bland pauser på första, bästa plats. 
Vissa äventyr får vissa dock sukta efter, för då har vi farit hem.
Med varann i händerna tar gatorna aldrig slut och inte allt man pratar om heller.

Näsblod hör äventyr till. 

Och gosedjuren…
Vid Versailles kan man titta på guld eller spela in filmer i parken.
Eller ta tusen bilder i labyrinter.
Lyckligt äventyr är att ta brorsan i handen och handla frukostbröd. 
Alldeles själva. Och få hjälp av en främling över gatan. 
Kramas.
Vissa äventyr tar slut innan de ens börjar. Som när man inser  att vi vi var ju här förra veckan, en tisdag. Och då var det stängt. Och idag är det tisdag. Igen. 

Berätta historier, de allra längsta. 
Att lyssna utan avbrott är ett av mina bästa äventyr. 
Och såhär har vi stannat. Mest hela tiden.
Många små slantar blir det.

Det finns alltid äventyr när man minst anar. 

De kanske inte alltid är så stora men minst lika härliga. Det beror nog mest på hur man ser på saken. 

punkt 2012.

Vi är i Paris. Imorse sov jag mig igenom blixtar och ösregn som smattrade hejdlöst på fönstrena. Jag sov mig igenom åska som mullrade, som den bara kan mellan tusentals husväggar. Jag sov mig till och med igenom en hel familj som vaknade. Och travade runt på de knarrigaste gamla träplankorna. En man och fyra barn som gick ut och handlade frukost. Det var först när dörrklockan plingade på trettionde försöket som jag vimsigt insåg att det inte var drömmen och speldosan på tivolikarusellen. Det var mina barn som kom med baugetter och croissanter från bageriet. Samtidigt ringde Kristo och sa Rise & Shine! men mest för att försäkra sig om att barnen var insläppta. 
Och barnen är helt säkra på att stan blir galen om nätterna när det regnar på det här viset.. För de såg en film någon gång där tjuvarna blev med galenskap så fort det blev oväder här, så då måste det ju vara så. En katt i Paris, heter den föresten. Jag är inte helt säker på det där med galenskapen men de gillade den.

Jag skulle postat de här bilderna förra veckan men ni får dem nu. Eftersom jag varit så sömndrucken mest hela dagen. Mest lite som att lägga på tipshögen, ni är så många som undrar om Paris-tips. 
Eiffeltornet vill man ju se, alla gånger och närsomhelst. Men sommarköerna är inget bra. Ta trapporna! Betydligt roligare och inga köer i jämförelse. Och billigare. Sen kan man alltid ta hissen allra högst upp. Om man vågar. 

669 steg låter mycket men det är rätt skönt där inne, järn så långt ögat når.
 Och man orkar ha springtävling ner. 

Men då måste man äta många crepes med choklad sen. Fast såklart inte närmast Eiffeltornet för då kostar en liten pannkaka som något annat, något dyrt. 
Påtal om att äta. Ibland krisar det ju något alldeles fullkomligt. 
Men det finns många parkbänkar och man bara tar det närmaste i matväg.

Ni kanske minns Paris-Nomi. Det är samma visa i år igen. Förutom en sak – gissa vad? 

 
Mat igen. Här har vi handlat fika på en väldigt härlig mataffär, på Le Bon Marche. Fast i år handlar vi nog annat än kakor där, för herre jisses vad det fanns gott. Jag handlade i och för sig inte någon kaka utan tabouleh och den var den godaste jag ätit. 
Liv var chic. 

Vi var i alla fall på väg till Jardin du Luxembourg. Maken till stadspark får man leta efter. 

Fika. 

När ni väl ser mig på bild ser jag ut som ett åskmoln men det var jag inte. 
Det finns en lekpark där. Den kostar 20 kr per barn. Våra barn sa såhär efter ett par timmars lek: 
– Alltså… Det här var nästan roligare än Disneyland…! Och efter ytterligare fem minuter.
 – Jomen..det var det faktiskt!  Så tänk 6000 kronor mot 80 spänn för att få ytterligare perspektiv på hela grejen. 
Jag kan lova att vi höll med, parkbänken där i skuggan var perfekt medans de for runt som galningar  i den inhängnade lekparken.  Nya kompisar hittade de med. 

Det var himla fint där. 

Man kan segla med båtar, rida, spela tennis och vi kommer gå dit igen. Bara det slutar regna. 

Först tänkte man ju lite som man gör. Paxa stolarna, innan någon annan snor dem. 

Sen insåg man att Paris tänker på allt. Många stolar i alla fall. 

En perfekt äventyrlig och alldeles härlig park.

Och med det var det punkt Paris 2012. Förresten, en grej till ju. Men de bilderna är i Sverige, så sen. 

nästa lördag handlar vi lördagsgodis här.

 
Godisaffärer med stil kan ju få varje hjärta att smälta. I Paris finns Le Bonbon au Palais 
På nummer 19, rue Monge, 5 arr.
Handgjort godis i allsköns färger och smaker.
 
 
En stund får man kanske vänta för man plockar inte själv.
Men det gör ju bara saken ännu stiligare.
 

Och provsmaka får man hela tiden för de som jobbar där är de snällaste.

 
Snygga. Min darlingsladd.
 
 
Bara fint godis, inga geleråttor direkt.
 
 
Och handskrivna skyltar.

 
Och klubbor i långa rader. 

 
Alltså. Man längtar ju en aning. 
Till de lugna stunderna vid de små parisiska borden.
Så lugnt det nu blir med fyra ungar runtomkring.

Men med chokladklubbor var allt frid och fröjd.

 

who is Mokkasin?

Just nu kan ni läsa en intervju med mig i Trendenser´s tjusiga iPadmagasin. Det är ju såklart en ära att få finnas med och snyggt såhär på omslaget, tack Frida!
 
Själv måste jag låna till mig en iPad för att komma åt läsningen så det hela känns hemligt värre just nu men läs gärna åt mig så länge. Du laddar ner tidningen från iTunes och AppStore via den här länken.
 
All you foreign readers who have grown tired of reading my Mokkasin blog with Google translate (you find the translator in the right column). Now you can read a interview with me, in English! In Trendenser´s iPad magazine.  You can download the magazine via iTunes and App Store via this link.

fint besök.

Rapport från ett inte så särskilt stylish vardagsrum. Fast ett väldigt kul. Med Moa och Jonas från Family Living. Här har det plåtats många bilder för en sak till augusti. Eller två saker!
 
Och nu känner jag att en semester hade suttit som en smäck. Men det är liksom inte att räkna med förren söndag morgon klockan fyra ungefär. För innan dess har jag lite att göra och det var allt värst vad det hopade det sig. Men snart, så snart så, sitter jag vid ett litet bord i Paris och smuttar rosé…

skolavslutning 2013.

Och idag så började den då.  Sommaren. Sådär på riktigt. I regn och rusk och skolavslutning. Och kameran glömde jag hemma. Mitt i alltihopa så sa telefonen stopp och låste sig tvär. Orsak – proppfull med bilder. Såklart. På vägen hem lyckades jag radera några av alla de tusen men den klarade ändå bara två innan den lade av igen. Och ni vet ju hur man tänker sig om den där skolavslutningsbilden. The one and only – examen 2013.  Lite sådär uppradat, välfriserat, välstruket och himlastormande lyckliga barn. Med näpna leenden och sommarlov i blicken. Men äsch, lyckliga är de i alla fall. Och himlastormande.
Och om någon undrar vad Nomi släpade med sig i den där korgen så var det två läppglans och två glittriga smyckesaskar. I den asken ena låg Försvarets hudsalva och en Lypsyl. I den andra en burk med läppglans. Totalt fem läppglans alltså. Utifall det skulle behövas…
 
 

just nu.

 
 
Fattar ni hur underbar vägg ?
 
Min pappa hjälper mig att förbereda inför ett kommande jobb. Tack, så snällt säger jag. Och så himla, himla fint. Fototapet från Mr Perswall. Ur kollektionen Nostalgic.

kalasande.

 
 
Förra helgen hade vi kalas för Nomi och Charlie. Kalas nummer 2. Så är det alltid. Nu var det dags för kompisgänget. Med köpebullar, glass och pompoms från vinden är barnkalas ingen större affär.
 
 
 
 
Däremot så insåg vi, kanske en aning försent, att de här två 6-åringarna nog behöver sitt eget kalas. Sitt eget, där bara en är födelsedagsbarn för två timmar.  Vi trixar och fixar, och gör allt två gånger. Tårtor, födelsesånger och det ena och andra. Så har vi gjort sedan de visste vad kalas var.  Såklart. Ändå blir det ju alltid någon som är tvåa. Oavsett om man varvar. Hur gör ni andra med tvillingar? Varsitt kalas eller ett gemensamt?
 
 
 
Nåväl. Vi räknar med varsitt kalas i fortsättningen. Självklart kan man egentligen tycka, känner jag nu. Och barnkalas är ju egentligen det enklaste i världen om man skippar clownerna och eldslukarna. När det kommer till lekarna är de enklaste ändå de roligaste. Här är det Limbo och dansstopp är givet. Bland alla åldrar. Fast Limbo är ju en komplett galenskap om man frågar mig…
 
 
 
Det är det absolut fantastiskt att ha lite äldre barn som hjälpredor på kalas. Till allt från chokladbollsbakning till dukning, namnlappar, godispåsefixet och lekarna. Och har man inga storasyskon så finns nog säkerligen en och annan granne som mer än gärna ställer upp, de brukar bli superstolta av själva frågan. Trots att vi har lyckan att ha två hjälpredor härhemma så lånade vi även in en grannpojke. Perfekt.
 
Liv, Viggo och Melker fick sköta hela skattjakten själva. Allt från klurigheterna som skulle föra gänget mot godisskatten till outfits. Låt dem hållas och lägg inte näsan i blöt, så blir det prima.
 

Här är det kung Viggo som håller hov. Klurigt värre för att gänget skulle få en del av den åtråvärda kartan som skulle föra dem vidare i jakten.
 

Sjutton ledtrådar senare fick de tillsist en del av kartan som pusslades ihop och förde dem mot nästa stopp i jakten.

Tvilling-kalabalik gjorde att kusin Estrid fick ta täten. 

Spänningen är olidlig…
 

Ett troll! Som gastar – Ni måste fånga mig om ni ska komma vidare!
 

Kung Viggo övervakar. Om någon undrar vad han har i ansiktet, så är det vattenfärgsskägg.
 

Trollets hemliga triumfkort var en lek som till och med hade gått mig förbi. Hon delade in barnen i grupper och trasslade ihop deras händer.
 

Sen skulle de utan att släppa varann, trassla ut sig till en ring.
 

 
Lättare sagt än gjort.
 
 
Men till sist, sista pusselbiten av kartan och godispåsarna var inom räckhåll. Turligt.