-
om att inte lyckas att hålla sig till ämnet.
När jag hade affär på stan smyglyssnade jag ibland genom de tunna, gamla fönsterrutorna mot gatan. Där kunde mammor och pappor stå med deras barn och kika i skyltfönstret. Kika för att det såg väldigt härligt ut, om jag får säga det själv. Men det fanns en liten hake, hos vissa av föräldrarna. Och mina värsta smyglyssningar, som gav mig magont och känslan av att vilja vråla extra högt, var de här – Men inte ska du gå in här, det är ju verkligen ingenting för dig, du är ju alldeles för gammal för sådant här, för att leka… Med ett efterföljande lite överlägset skratt, som att försäkra sig om att ungen förstod. Som en bestämd markering om vem det var som hade kollen. Leka liksom, vem behöver det när man är… Ja, hur gamla var de här barnen egentligen. Var de sju, var de tio eller tolv? Har man då passerat rätten till lek? Gör man det någonsin?
För mig är det lycka och ren och skär tacksamhet att barnen leker.Låt dem för guds skull aldrig sluta.
Obegripligt tankesätt kan jag tycka. Och sorgligt så in i vassen. Jag kan för mitt liv inte förstå varför en sådan sak kan oroa en förälder. För det var lite så det kändes. Som att man livrädd, innerst inne, ville avfärda barnens leklust. Som att man skämdes lite om barnet önskade leken. Jag minns en förälder som stolt utbrast – min dotter har ju vuxit från sådant här den flickan gick i tvåan. Då finns det ju andra saker att oroa sig för här i världen kan man tycka. Som helt tvärtom, att snabba på sina barn mot den stora vida världen med allt vad de innebär, det skulle snarare oroa mig. Åt det grövsta.
Jaha, nu spårade jag ur alldeles. Egentligen skulle jag blogga om de här små klosstäderna som är nya i affären. Himla fina i alla fall. Och alldeles sådär oroväckande lekvänliga. Gjorda på bästa sätt i Japan. Med FSC-trä och målade i giftfria färger. Såklart kan man tycka. Till och med den lilla kritan är miljöbästa. Städerna som är som en stad är mest, Paris och London kommer tillsammans med två magnetiska griffeltavelplattor. Där ritar du historien runtomkring eller vad du vill. Det är bara fantasin man behöver ha tillgång till, ni vet den där alldeles livsviktiga… -
smått och hemmagjort.
Jag och min svaghet för små presenter. Övertygad om att det inte behöver det vara så himla storslaget alla gånger, det är ju liksom inte där det sitter. Ganska ofta ser jag den där present-ribban höjas till skyarna och jag funderar lite på hur det blir där i ändan av slutet. Har man glömt då tillsist, att lyckan kan sitta i det lilla? Som i en rulle med vackert band. Ett nytt, ett gammalt eller ett hemmagjort.
Jag skrev om hemmagjorda band här men det tål att skrivas igen, det är så lätt och ibland hittar man ju inte det där finaste bandet. Det är egentligen bara tyget det hänger på. Sen behöver du bara ett strykjärn.Och så får ni ursäkta att det här Liberty-tyget har gått lite följetong här, men låtsats att det är annorlunda. Riv en remsa tyg. Tänk på att det färdiga bandet blir en fjärdedels bredd av den ursprungliga remsan. Om du vill ha längre band är det bara att skarva några remsor (med en symaskin då såklart). Vik sedan remsan på mitten, fukta den rejält med vatten och stryk sen som en galning så det blir skarpa veck.
Efter mitten-strykningen så viker du in kanterna mot mitten och stryker vidare. När du sedan är klar och vecklar upp bandet helt så ser det ut som till vänster på bilden, med tre strykveck. Och har du bara vikt upp det halvvägs som den högra bilden.
Men ihopvikt och färdigpressat, såhär! -
absolut gilla.
Snacka om gilla på den här grejen. En sådan absolut briljant idé. Inte bara för att den lilla kartan ovan är från ett av mina absoluta favoritstråk i Paris… Anne Ditmeyer har startat en Map Design Class för stundenter över hela världen. Grejen är att man tecknar ner något av sitt livs bästa som en liten karta. Det kan vara allt från promenadstråk, till favvo-ställen eller egentligen precis vadsomhelst. Susa in till Dos Family och läs mer! Som grädde på moset ges dessutom en bästa DosFamily-rabatt om man vill prenumenera på hela härligheten. Och det ska jag, verkligen att jag ska. -
nytt, nytt, det är så mycket nytt…
Det gick sådär med påfyllnaden i affären. Är det vårsol så är det. Fast vid några små molnpauser fick jag åtminstone in vimplarna och plåtade lite nyheter. Det kommer nog bli lite ganska många affärsnyheter här på bloggen den närmaste tiden. Hoppas ni står ut…
Plåta små fina nyheter är ju annars en angenäm syssla.Mer om detta Paris imorgon.Fin söndagskväll till er! -
när solen går i moln tänker jag fylla min affär.
Så mycket fint påväg till affären. Beställningar sedan ett september-Paris börjar nu anlända. Tyvärr kom ett jättepaket vilse på vägen från Italien. Men snart så. Allt finns inte på plats ännu i affären. Men det kommer, så snart solen går i moln…
Precis såhär ska en vimpel se ut tycker jag. Lite av det operfekta slaget.
I de vackraste tygerna. Och pinglor. Ni ser väl pinglorna? -
skattletande i paris.
Det är ju lätt att inbilla sig att Paris i själva verket inte alls är så där romantiskt som man kan tro. Liksom avfärda det som en klyscha, att det är väl som städer är mest. Men nu är det faktiskt precis tvärtom. Det är nämligen precis som du kan tro där i fantasin.Som när du släntrar runt i spillrorna av en loppis. Ni vet den där fina som jag skrev om här. När alla har packat ihop och gått hem och gatan är tom. Det är då man ska titta nedåt marken och samla små saker. För det man hittar är lite vackrare där än någon annanstans.
Ett ensamt bokmärke på en dammig gata kanske blir det finaste man någonsin sett.
Ett papper som egentligen inte betyder något alls kan vara proppfullt med fina bokstäver så att man genast tänker att det här pappret kan vara hemskt bra att ha någongång. Om man går bet bland bokstäver.
Och en liten bok med lossnad pärm. Av René Berger. En filosof från Schweiz var det minsann. Och full med franska ord som vi inte förstår något av alls men jag gillar de små ramarna på framsidan. Med blommor i hörnen.
Så i gruset där, nästan prickad av klampande gympadojjor. En diabild. Och så blåste vi bort dammet och kisade mot solen, för det måste man ju för att kunna se vad som finns. Och där, en liten undulat. Då blir det där letandet nedåt marken nästan lite åt det magiska hållet. Det kan låta fånigt såhär i efterhand, som om det skulle vara något särskilt. En undulat på en diabild liksom. Men det är det, något särskilt alltså.Sådetså. -
always.
Fastnar alltid i Milk´s hemma hos.Trots att jag redan har bläddrat sönder alla mina Milk Decoration så gör det liksom inget.
All pictures : Louise Desrosiers
-
kompis-posters.
Jag är ju svag för affischer av olika slag. Det märks ju om inte annat i affären. Ofta när jag står och evighetspackar blir jag glatt förvånad när jag ser hur många väljer ut de allra finaste kombinationerna. Ibland oväntade, som jag inte ens tänkt på själv. Men så när jag lägger ihop dem så ser man att wow, snyggaste tavelväggen på gång någonstans.Därför slog det mig igår att den alldeles nya The sky´s the limit (här i 50×70 ram med passepartout) av Johanna Högväg och Highway Design skulle få några kompis-posters. Lite färgmatchade sådär. Söta sjömannen Carl från Sammy Rose var given (40×50 ram med passepartout), superhärliga världskartan från Famille Summerbelle, och mini-prints från Fine Little Day (20×26 ram).Påtal om passepartout. Jag tror man ofta glömmer bort denna lilla utmärkta pappersark-utfyllnad. Man letar sig galen efter de rätta, exakta måtten och formgivare anpassar sig efter standardmått. Men tavelväggar med dynamik är tjusigt. Och att kunna välja samma storlek på ramen, som tex här i liggande och stående men ändå kunna använda sig av ett mindre print är perfekt.
Jag fick frågan här på bloggen om just tavelväggar. Och jag lovar ett inlägg om bara det, jag samlar lite först bara. För finns det något större kapitel än just tavelväggar? Det finns ju just inga regler att följa. Mixa, matcha, följ en röd tråd eller gör precis tvärtom, häng dem högt, häng dem lågt. Själv är jag högst oplanerad när det gäller. Tänker väl mest att det mesta går att flytta och sen pratar vi inte mer om våra tusen miljoner spikhål på väggarna. Men som sagt, tavelväggsinspo kommer snart.
Och det här är något så alldeles väldigt fint som hundra miljöbästa stjärnor från Japan. Och vad man kan göra med dem ska ni få veta alldeles snart. Men som Viggo sa nyss:Å, kan jag få bygga regnbågs-domino??Bara en sådan sak. Psst! Stjärnorna kommer i affären vilken dag som helst! -
vackert vissnande och vridande och vändande.
Plötsligt ändrade jag mig om tulpaner. Jag har ju tänkt att de ska vara krispiga och knoppiga och sådär så de nästan låter lite gnissligt när man tar i dem. Men så insåg jag precis att det verkligen inte var så himla tvunget alls. Gillar när det ser lite ut som på låtsats. Som de blir när de stått utan vatten i sådär fyra dagar (jag tänkte inte säga det, så jag fyllde på, men äsch…). Och som om saknaden av vatten har dragit ur all färg de någonsin hade.
Förresten lägger jag nya beställningar till affären. Om jag är helt oplanerad, impulsiv och allmänt förvirrad i de mesta fall, så är jag helt tvärtom när det kommer till den här biten. Jag vrider och vänder på det hela tills jag är hundra procent stormsäker på att det passar i min affär. Jag har lovat mig själv att fylla på den där lekkategorin med sådär himla bra saker. Såsom städer av klossar. Paris och London och lite landet också, att rita in i historier på griffeltavlor som du berättar alldeles själv. Så himla fint och så himla bra, allt är under bästa produktion och till och med kritorna är miljöbästa. Tack säger jag. -
spela med stil.
Kanske är det nostalgin. Men nog tusan var det snyggare förr?Som ett simpelt planetspel.
Typsnitten, färgerna, asken..(jag är ju så svag för klammern där på utsidan)
..för att inte tala om spelpjäserna..
Och fanns där den minsta tvekan till kniviga engelska ordså behövde man liksom inte fundera. Allt för spelro.
En raket som en raket ska se ut
och en spelplan med stil.
Hur svårt kan det vara liksom?Kära sällskapsspeltillverkare, ni kan alltid slå mig en signal om ni kört fast.Jag lovar att leda er på rätt spår igen.