-
när livet visar sig från sin mest onödiga sida.
Idag har jag funderat mig galen på allt och det mesta. Egentligen beror det nog på att jag sovit sådär pyttelite igen. Då snurrar tankarna värre än vanligt, mycket värre till och med. Och inte har jag blivit klokare för det. När det snurrade som bäst klippte jag till en liten teepee.
Sen flyttade jag ner alla guldiga ljusstakar (de där juliga) på pianot och ställde den framför Paris-kartan som aldrig får en ram, bara en baksida. Det var sannerligen en helt onödig liten teepee. På en helt fel plats.
Fast jag lade ändå lite fjädrar i botten. För känslans skull och tänkte att det är ju synd att jag inte ska ställa till med en namnfest. För en liten mini-människa som struntar högaktningsfullt i själva dukningen. Men ändå så skulle jag göra en liten stad av tee-pees på själva kakbordet. En massa små tält i olika höjder och mönster och med massor av flaggor i toppen. Förstå så tjusigt. Eller kanske gulligt mer.
Och Paris-kartan har ju verkligen inte med det att göra.
Fast den är härlig på sitt sätt. -
det sitter inte i glittret.
Hon älskar allt glitter i världen. Hon avgudar glamour och fluffig tyll och hon drömmer primaballerinadrömmar mest hela dagarna. Sista veckan har hon dessutom bosatt sig i ett par knallrosa pumps från åttiotalet i storlek 39. Men ni ser ju själva, det är liksom inget att hänga upp sig på. -
mini rodini ss13.
Mini Rodini har precis släppt vår och sommarkollektion 2013. Först ut med kollektionen på nätet är Oii. Här är mina favoriter.Den här jackan är så jädrans snygg. Modellen är redan Mini Rodini-klassisk, men förra gången var den i mocka. Jag tror vi har haft tre stycken i olika storlekar på alla barnen mellan varven. Den är perfekt på alla sätt och vis. BIKER JACKET här.
Vissa kläder är det med sorg barnen växer ut. Man trycker i dem i små, trånga paltor trots att de är för små för länge sedan. Så var det med Nomi och Leopard-overallen. Tillslut insåg jag lyckligt att en kompis barn kunde ha den. Ville liksom inte förpassa den till vinden, hur kort den än var i benen på stackars Nomi.Mini Rodinis Pico Jacket är vår favorit alltid, i ur och skur och snålblåst. Och vårsol! Nu finns den alltså i leomönster. Oemotståndlig. JAGUAR PICO JACKET här. Den gula är också helt härlig.
Nu har jag ju ingen bebis. Men det här är mitt favoritplagg när jag hade en (eller fyra). Vatten och vindskyddad och bara att dra på. Snabbt. Alltid snygg i sandlådan. Och så himla skön. JAGUAR BABY OVERALL här.
Och såklart en radda av snyggtrikå. Ekolgiskt som alltid. Lite franskt. Lite lyxiga tofsar, finns i t-shirtar, leggings, klänningar och babyoutfits. Och i ceriserosa. Och en massa annat. På Oii. -
och så var det ju det där med presenterna…
Jag kan inte rå för det. Men när man åker några futtiga dagar till Paris (eller varsomhelst) så finns det alltid ett litet gissel. Presenterna. Det är ju såklart att kidsen förväntar sig något när man kommer hem. Absolut inga värstingsaker men såklart borde man ju komma hem med något. När man dessutom åkt till Paris alldeles på egen hand. Utan de fyra barnen i släptåg (jag lovar er, dessa solo-resor är inget de hoppar högt åt, varför ska ni åka själva?!!) . Och missförstå inte, jag köper mer än gärna små presenter till mina barn. Jag älskar att hitta presenter men jag vill att de ska vara rätt annars kan det vara. Så. Först och främst, jag vill inte bara köpa något för köpat skull. För det andra är det ju sannerligen inte helt säkert att de där fyra perfekta presenterna ligger precis framför näsan på en. För det tredje så hinner man ju inte ränna runt i tusen affärer. För det fjärde så tycker jag inte det är kul att ränna runt i tusen affärer om jag så ens skulle hinna, i själva verket tycker jag det är urtrist. Jag vill mycket hellre sitta och fika med min man. Och äta middagar. Och dricka vin. Och promenera. Och prata i timmar. Och nu lät ju det här som en klyscha av värsta romantikslaget. Men vad sjutton, det är ju precis så. När man väl är hundratals mil ifrån kaoset och där meningar alltid avbryts vid hälften då är det ju lätt att falla dit. I romantiken liksom.
Så därför tyckte jag att jag var helt smart förra helgen. Vi tog en snabb promenad i snöslasket till La Droguerie och så ägnade vi en timme åt att välja ut de finaste berlockerna vi kunde hitta. Det tar så lång tid för man måste peka, sen måste expediten gå och hämta just den berlocken i någon av de tusen askarna och sen måste man peka igen och så håller man på. Tills man är klar. Sen köpte vi kedja på meter och lås.
Så himla perfekt i presentväg, om jag får säga det själv. -
åretruntlampa.
Snacka om sega helgen. Jag har satt klockan på sex två dagar i rad och försovit mig lika många gånger. Till tio! Det är länge det eftersom resten av familjen inte hade några som helst problem att vakna av den där väckarklockan. Och sen har jag liksom inte kommit igång. Gäspat mig igenom både det ena och det andra. Sen har jag gått runt och peppat mig själv, att det måste kännas såhär för att man ska inse hur effektiv man är i vanliga fall. Kontrasterna vet ni. Snacka om önske-pepp… Fatta imorgon, det är läge för stordåd med andra ord. Så måste det ju vara, eller?Så därför tackar jag Nomi som räddade den här helgen i bloggsammanhang. Annars hade jag verkligen inte kommit på en endaste liten sak att blogga om. Men nu när hon ändå stod där så tänkte jag på stjärnorna. Den vita som jag hängde upp här i december (från Byggfabriken) och som fick byta plats för ett par veckor sedan. Eftersom jag inte tycker stjärnor platsar bara till jul så hänger den perfekt där ihop med den guldiga. Tills nästa jul då den får flytta ner. Kanske.
Det är verkligen inte varje dag man hittar höga, gamla hattar från London på loppis men plötsligt händer det.
Knappar är som pengar. Nästan i alla fall.
Det var det det. Då var det väl bara att sätta sig på en stol och invänta det där effektiva och stordåden då. Det är nog minsann det enda raka. -
skyltning bonton.
Bonton´s skylt går ju sällan av för hackor. Trots mellanläget mellan julrusch och vårfeeling var den lovely. Älskvärd teater-stass formgiven av någon som jag ju glömt namnet på. Så typiskt, men kanske någon vet? Hojta till i så fall!Jag skrev om Bonton här i somras. Och ni vet väl att jag sparar Paris i en egen hög, här till höger.
-
spaning merci.
Ett Merci-stopp såklart när man ändå är i krokarna. Vi bodde ju i bästa Marais, dock inte här. Eller egentligen skulle vi för hela Marais var fullbokat (och kanske tänkte jag lite ändå att det var ju himlars fint, de där sensommarnätterna med öppet mot gatan). Men när ett rum på samma gata blev ledigt så var det mest såhär : Because I´m worth it (dusch och toa på rummet liksom). Fast det var bara 3-stjärnigt men ändå hästlängder från rum 305 (åtminstone i snöstormsnätter). Nåväl på Merci´s bottenvåning har de världsgoda luncher. Ni vet sådär sunt så man svimmar. Lite raw-food, lite juicer och lite annat. Gott.
Sen har de drömfönster.
Jag tänker att nästa gång ska vårt hus ha precis sådana här.
Och absolut såhär. För det första är jag ju såld på inomhusfönster, som våra här hemma. Men alltså. Den här varianten. Med hyllorna sådär. Det är så jäklarns snyggt och jag har tänkt att kanske kan vi göra så någonstans ändå. Men njaee, det går nog verkligen inte när jag tänker efter. Fast kanske jag kan tjata in en sådan där vägg hos någon annan…
Annars så shoppade jag mest ingenting. Mer än ett par supersnygga kängor för halva priset, för jag var tvungen. Litegrann. Låga moccaskor i snöstorm är sådär.
Men jag fingrade på dessa fina.
Annars då. Emalj, emalj och igen. I lite mer strikt tappning.
Och tema i mat med portionskarotter. Himla flott och gullig på samma gång. Men jag tror inte vi är målgruppen. Vi som knappt får plats runt middagsbordet som det är. Tänk om alla sex skulle ha en egen liten gryta. Och en gratäng. Var…
Och de här kaffekannorna, i emalj, var ju också suktningsvärda.
Hejdå Moccamasters och espressomaskiner. Back to basic.
Och den mest förekommande bilen i bloggvärlden var ovanligt söt med snö. -
butiks-vägg?
Vi besökte alltså Maison & Objet i Paris. Och nu kan man ju tro att jag sprang runt där med kameran i högsta hugg men tyvärr inte. Eller tyvärr och tyvärr, men det handlade ju trots allt om span till affären och träffa leverantörer och så. Och när jag fastnar i min kamera så glömmer jag tid och rum, sällskap och framför allt vad jag egentligen skulle där att göra. Nu är det egentligen förbjudet att plåta bara sådär plus att det är extremt mycket folk men lite i smyg ändå.
Jag gillar när man ritar på väggar. Butiken Bonton är väldigt bra på det där, gillar deras stämplade väggar som nästan blir tapet-feeling, kolla stjärnorna och fjärilar plus prickar. Här är det illustratören Charlotte Gaustaut som har ritat NY-baserade Oeuf´s monter. Helskön butiks-display om man frågar mig.
-
det är såhär vi har det…
Vi har ingen hund eller katt. Och definitivt ingen morfar i kökssoffan. Men annars så… -
jag tror jag fryser fortfarande.
Jag har varit en sväng till Paris. Och jobbat lite för affärens skull. Och det har jag ju verkligen ingenting emot. Och min man var med. Det är alltid fint. Bara att prata ostört flera dagar i sträck kan vara nog så perfekt. Fast det var ett snöigt Paris.
Som gärna blev väldigt grått i gränderna. Där smälter snön till tusen vattenpölar. Som liksom blir iskalla utan att frysa.
Och på något underligt vis går kylan in under skinnet och fastnar där. Så det mesta vi gjorde förutom att mässhänga var mest att äta långa middagar. Och sitta timme ut och timme in på cafeer och barer. Fast inte mig emot. Inte det heller.
Men i Paris måste man promenera. Planlöst. I alla fall lite, fast man fryser. Och titta uppåt taken och önska balkonger. Den här var bäst den här gången. Tänk på våren.
