-
byebye 2012!
Jag önskar er en stjärnsprakande nyårsafton. En väldigt fin.
Och såklart det allra bästa 2013.Gott nytt år, alla ni som sätter glans på mina dagar! -
♥
En sak är väldigt säker. De där tusen fjärilarna blev färre. De blev åtminstone helt oviktiga tillsammans med alla era kommentarer, mail och mess. Men med vetskapen om att min historia kan lindra hos någon eller hjälpa om ens bara pyttelite, så kan de gott vara där. Vad gör väl tusen fjärilar, i allt det stora hela liksom.
Tack.
Stor kram Sofia -
skrivet 2003.
Det är inte utan tusen fjärilar i magen jag publicerar detta inlägg. Jag har funderat. Jag har vridit och vänt. Och tänkt flera gånger att nu gör jag det. Men sen har jag ändå inte riktigt vågat. Kanske mest för att det är något som jag skrev för länge sedan, för det har en annan ton än hur jag skriver idag. För att det är mycket sorg och mörkt. Och framför allt, det är texter som är helt självutlämnande. Det är om en tid som bara mina närmaste känner till fullt ut. Det är om en tid i mitt liv då jag mest stod och log och sa, de kommer när de kommer. Men inom mig så rasade livet självt. Tiden är långt borta idag men blir ofta högst närvarande. Ofta räcker det bara med att se dem, våra barn, så minns jag och känner bara en stor tacksamhet.
Som sagt fjärliar i magen var det. Men jag har bestämt mig. Jag delar med mig för en enda sak. För att det är viktigt. För alla er som är mitt i det. Och för er som står bredvid. Alla kommer inte att drabbas men jag tror att nästan alla någongång kommer att stå bredvid.Det här är min historia. Eller vår. Såsom jag såg den. Det är personligt, ärligt och stundtals väldigt mörkt.Jag började skriva för min egen skull. Det är snart tio år sedan och Liv var nyfödd. Kanske skrev jag för att lindra rädslan som inte försvann trots att jag plötsligt hade allt jag drömt om. Trots att hon fanns och var högst verklig så fanns alla åren kvar som små sår som bara gnagde. Jag minns att den där rädslan ibland förtog lyckan av att hon äntligen fanns. Att lyckan ibland blev för stor för att greppa, ofattbar i all sin närvaro. Jag kunde inte förstå varför och skrev nog för att hitta ett svar. Såhär i efterhand vet jag att rädslan jag burit under åren hade bytts ut mot en ofantlig oro att mista allt man längtat efter. Såsom att mista lyckan självt när man äntligen ägde den. Så kanske skrev jag mest för att bearbeta och bli fri och inse att då var nu och att hon var verklig. På riktigt.Det fanns nämligen en tid som ni aldrig fått veta något om. År som jag aldrig glömmer och alltid kommer att bära med mig. Jag vet att den förändrade mig för alltid som människa, och oss som par. Det var nästan sex år som såhär i efterhand kan låta som en kort tid. I det stora hela. Men just då, när vi var mitt ibland det, då stod tiden alldeles stilla och var den längsta. Det var en tid då vi tillsist stod handfallna inför något som inte ens kunnat gissa i vår vildaste fantasi. Det var något vi inte kunde lösa själva hur mycket vi än försökte och önskade. Något som vi inte ens visste om det någonsin skulle gå att lösa. Och allra mest stod vi nog sorgset medvetna om att livet inte verkade te sig som vi hade trott.Det här är min historia och den handlar om ofrivillig barnlöshet.del 1.
Om någon skulle fråga mig hur man bäst bemöter en människa som är mitt i ett kaos, som vårt, skulle jag inte ha ett bra svar. Det är högst personligt om man vill eller kan tala om det och med vem i så fall. Ibland händer det att jag vill berätta men då ska det vara helt på mina villkor, jag bestämmer tillfälle och med vem. Jag förväntar mig inte att människor ska förstå. Hur ska man förstå att något så fullkomligt naturligt som att skaffa barn kan bli förknippat med ångest och en rädsla för livet självt? Ärligt talat så bryr jag mig inte längre om när någon inte förstår. Det enda jag vill är att människor bemöter mig med lyhördhet och ödmjukhet. Att de i alla fall inser att barn är inte bara något man skaffar.Om jag berättar för dig ge mig då inte en solskenshistoria som svar. Ge mig inte dina egna berättelser utan lyssna till min. Ge mig inte huskurer och knep från Aftonbladet eller någon naturdoktor i skogarna. Ge mig definitivt inte en klapp på axeln och säg att det ordnar sig. För du vet inte om det ordnar sig, du har ingen aning om vi slutar som evigt barnlösa. Det här handlar om mig, K och ingen annan.-Jag hörde ett par som hade gjort massor av behandlingar och sen åkte de till Västindien och drack sprit i två veckor. De liksom glömde allt och då blev hon gravid.Eller:– Om man adopterar först så brukar man bli gravid sedan, det är liksom en psykologisk spärr. Ibland räcker det med att fylla i papperna, eller bara beställa dem, så släpper spärren.-Ni måste jobba mindre, det är stressen som gör det. Hörde någonstans att spermierna kan bli tillfälligt slöa om man jobbar mycket. För att inte tala om vad som händer med ägglossningen.-De blev gravida med tvillingar när de gjorde provrörsbefruktning. Sen dröjde det bara två månader efter det barnen var födda så var hon med barn igen, alldeles av sig självt. Och de föddes samma år!!!-Det brukar vara bra att skaffa en hund! Jag har hört att det har hjälp massor av människor att bli gravida.Eller kort och gott:-Slappna av så ska ni se att det ordnar sig!Så här kan det låta och det värsta med alla dessa historier är att de aldrig är självupplevda utan de som berättar dem har hört dem någonstans. Jag inser att det är människors sätt att trösta men vilken tröst ger det? Ibland känns det snarare som ett hån, som att man inte blir tagen på allvar. Skulle det vara så enkelt som att festa i Västindien eller skaffa en hund, hur har vi då hamnat här? Varför gjorde vi inte det innan alla dessa utredningar och dyra behandlingar?Visst kan det ligga en viss sanning i att inre stress kan påverka människor negativt. Och jag erkänner mig skyldig för detta brott, jag är allt annat än avslappnad. Men hur är det möjligt för en människa att behålla ett lugn när ens liv har antagit en helt annan skepnad än vad man någonsin kunde föreställa sig. När man inser att ens kropp inte alls lever i någon symbios med hjärnan, när den överhuvudtaget vägrar förstå hur en normal kvinna fungerar. När hela ens livsbild har havererat, är det då möjligt att slappna av?Men det fanns en tid då allt var lugnt och utan press. Det fanns en tid då vi tog enkelt på uppgiften att göra barn, då vi tänkte att när barnet är redo då kommer det till oss. Det var då vi älskade med lust, utan tvång och då vi fantiserade om vår framtida familjelycka.Vi hade samma möjligheter som alla andra och vi hade ingen aning om vad tiden skulle utvisa. Det fanns överhuvudtaget inte i våra tankar att vi några år senare skulle vara stämplade som ofrivilligt barnlösa och ställda i kön till IVF-behandling. Men varför kom inget barn till oss då? Vi var ju precis så lugna man ska vara, om allt ska ordna sig.Det finns massor skrivet. Det här är egentligen mitt i texten, kapitel tio. Så nio innan och flera efter. Jag kommer publicera resten här på bloggen framöver. Och varför just nu kanske någon undrar. Nog bara för att julen kan få en att tänka långt om tacksamhet. Och för att jag just idag vågar, trots de där tusen fjärilarna. Och mest och igen, bara för det är viktigt.Och för er som undrar, Liv är vårt enda IVF-barn. Det tog nästan sex år innan hon kom. Viggo, Charlie och Nomi kom till på alldeles vanligt vis. -
annandag jul.
Vi fick en julafton liksom på nåder. Mellan sjukorna. Men en julafton med familj och släkt och allt man önskar sig kan vara nog så gott. Speciellt när mamman och pappan går och blir sjuka på självaste juldagen. Så det stora bordet står kvar som på julafton. Men de nitton tallrikarna är utbytta mot allsköns pyssligheter och de bästa julklapparna. Och såhär på slutet av annandagen så konstaterar Nomi att det är bara hon och Liv som sluppit undan krassligheter och magsjukor så vi håller tummarna att det så förblir. Det räcker bra nu.
-
julpussar!
Gårdagens bestyr.
Men idag så är det julafton.Jag önskar er den allra finaste.Sofia -
amen, så jäkla typiskt.
Snön susar så där lätt utanför fönstret, sådär virvlande och juleaktigt såsom det ska vara tre dagar innan jul. Och jag lyckades switcha om där igår kväll, jag visste att det skulle gå vägen. Jag och ungarna tog dagispysselinspot och jag bestämde färger. Sen gjorde vi glittriga snöflingor och fyllde fönstret med. Viggo och Liv skrev om jullåtar till lite mer modern stil (inte så vackert alla gånger, men ganska kul) och undrade om man fick julklappar i alla fall. Och det får man ju, värre kan det vara. Och Kristo kom hem med en hög av paket. Och jag kände att det blev ju visst en jul i alla fall. Så långt allt väl. Jag hann till och med sova bort stressen. Ända tills klockan fem imorse.
Då började Charlie kräkas. Så jäkla typiskt kan man ju verkligen tycka. Och det verkar inte vara den där light-varianten. Nu är det ju lätt att bli lite nervös i hjärtat och tänka att det vore ju verkligen synd på julefriden och alla vi vill träffa. Men det är ju inte julafton ännu, verkligen inte. -
hello…
Hej. Herre jisses. Hej från dimman. För det är så det känns. En galen, tjock dimma som jag faktiskt aldrig trodde skulle ta slut. Jag har mig själv att skylla. Jag hade ingen bra plan. Ingen alls, jag hade inte hunnit tänka ut någon. Det blev december så väldigt plötsligt och där kom den då. Julruschen i affären.
Så det var bara att kavla upp ärmarna och köra.
Och ringa in mamma titt som tätt (eller jag behövde inte ens ringa,hom kom ändå. Mamma, det hade aldrig gått utan dig! Och pappa, jag trodde aldrig jag skulle få se min pappa stå och göra paket på löpande band (det hör inte till vanligheterna) men i julekris går allt. Och Kristo! För att du har gjort den här december till såsom en julemånad ska vara trots att du inte sett röken av din fru. Och alla barnen, för ni hållt mig sällskap och satt glans på min paketpackarevärld mellan varven. Och Liv och hennes kompisar som har hjälp till med adresslappar och allt möjligt annat. Tack allihopa, ni är all den glittrigaste guld värda.
Och för ovanlighetens skull har jag svårt med det där jag brukar vara så bra på, att switcha om. Jag är helt slut. Nästan på vippen till jätteslut. Men den kommer, det gör den alltid. Omswitchingen. Och julefriden. Och hela julefeelingen. Nu låter ju det här lite deppigt för stunden. Men ni ska se, till kvällen har jag gaskat upp mig. Det gör jag alltid. Ge mig några timmar bara.Och psst! Jag är mycket medveten om att jag har högar med obesvarade mail. Men jag har verkligen inte haft möjlighet att gå igenom alla dem som inte har med julakuta affärsbestyr att göra. Jag hoppas ni förstår. Jag ska göra det men ni får också maila om, om ni vill. Jag blir glad för påminnelser. -
musikhjälpen + blogghjälpen = tävling.
Vad passar väl bättre att bryta tystnaden (=jäktigt värre) här på bloggen än för en väldigt bra sak. Bra saker får man inte hålla tyst om, så är det bara. Fina gänget som numera går under ett tjusigt samlingsnamn, Vintagefabriken, tog saken i egna händer för att göra skillnad. Blogghjälpen! Det är alltså Linda, Emma och Louise som har startat en bloggutmaning av finaste slaget. De uppmanar alla (bloggare som bloggläsare och vem du än må vara) att skänka en slant till det utomordentliga Musikhjälpensom pågår för fullt i P3. I 6 dygn gör man tillsammans med Radiohjälpen sitt yttersta för att samla in pengar för att alla barn i slummen ska ha rätt till rent vatten. Så kära ni, kom igen nu. Det finns inget som är enklare än detta. Och det är bara bra.Skicka ett SMS till 72 999 med belopp 50, 100 eller 200 + din låtönskning (låt, artist och ev motivering).Så nu drar jag iväg detta..200 ”Dina händer är fulla av blommor” – Ingenting – Till Kristo, för du är min.och så fem sekunder senare har jag gjort någonting. Pyttigt för mig men om alla gör så blir det inte det minsta pyttigt längre. Självklart, eller hur?Och så kan man ju alltså passa på att skriva något fint till någon bara för att det inte är varje fredagskväll man gör det liksom.Och så det sista, viktiga, för detta är ju också Blogghjälpen. Och målet är att listan ska ha 100 namn innan söndag kväll. Så efter ditt sms eller om du lämnat pengar på något av de andra sätten som du hittar här till vänster, susar du in till Linda, Emma eller Louise, lämnar en kommentar med namn och önskelåt så hamnar du på Blogghjälpens fina lista. Du kan också maila någon av dem. Och som grädde på moset så har Vintagefabriken också gjort detta till en tävling. Så samtidigt som du gör det här braiga är du samtidigt med och tävlar om något hemligt och väldigt fint kan man tänka.Kom igen, nu kör vi! -
stardust a´la little.U
Pictures: Little UMen å. Å! Så vackert. Så glimrande. Så himla fint i stjärnetider och glitterdagar. Och för all del annars också. Men nu i juletid och nyårskalasande känns ett par stjärnor som dessa det enda rätta.
-
guld+linne+brunmönstrat+beige
Tack för detta winter wonderland. Jag är lyrisk över denna drömvärld. Det får gärna vara tjugo grader och sitta-under-filtar-grader inomhus bara det stannar till jul. Igår sprang jag mellan jobb och utsikter vid alla fönster. Har ni sett maken till vacker värld? Ut mer er, ut med er, man vet aldrig när det kommer igen..
Men nu en annan sanning. Jag har aldrig varit särskilt julig av mig på ett sätt och vis. Jag älskar julen men är inte särskilt pyntig av mig. Nu öser ju barnen på med smällkarameller och tomteland och slöjden-prylar. Och det är såklart vi har gran och stjärnor men sen är det mest hundratals levande ljus. Jag hänger aldrig med i jultrender som kommer och går. Och byter aldrig ut hela alltet till de senaste i juleväg. Trist nog använder vi det vi alltid har haft. Och det känns mest sådär lagom juligt.Fast i år fick jag värsta önskan att byta ut julaftonsdukningen lite grann. Kanske mest för att jag egentligen inte hinner fundera över sådana saker. Men nu är det färdigttänkt i alla fall. Så bye-bye vitt, silver och grönt som det brukar se ut.Och loppisvasen från i förrgår sitter som en smäck. Och från Ikea köper jag naturfärgat linne på meter (om jag nu kommer så långt som till Ikea) och eftersom vi har ett jättestort bord behöver jag massor av tyg och som underduk köper jag bruna lakan från Åhlens, de är de som ligger på stolen där. Precis så ostrukna som de ska vara. Och så ska de hänga ända ner till golvet.
Och häromdagen så lyxshoppade jag på loppis. En hel hög med mässingsljusstakar i olika höjder. Så himlens tjusigt det kommer bli där på fyrametersbordet.
Och hela vinden är full med loppis-porslin efter ett visst bröllop. Så kan jag lyxbotanisera där i kartongerna. De är de med brunt mönster jag vill åt. Och under ska jag ha en annan tallrik… Fast den får ni se en annan dag för den måste jag hitta först. Men jag kan bara säga att så här dukningsfokuserad har jag aldrig någonsin varit. Och förresten så gjorde jag ett nytt köp i helgen som definitivt hör till julen, oväntat nog. Ni ska få den också bara den kommer hit. Men det är något jag önskat mig jättelänge…