PARIS

nej..

..jag sitter inte på ett café och doppar rostade brödstavar i äggula. Och dricker mitt kaffe i små miniklunkar för att det inte ska ta slut så fort. Då var en tidig lördagmorgon på Rue de Bretagne och jag sa till min man att det är då märkligt att det ska behövas ett Paris för en alldeles sakta frukost.

..jag spanar inte högt över huvudet och tar in varje liten gnutta av fint. Då var en kväll i Marais och jag sa att det är lättare att se det där minsta och lilla när allt inte går så fruktansvärt fort.
 
 
..jag drömmer mig inte kvar i gatukorsningar. Då var en solig söndagsförmiddag och jag sa att det var då värst vad allt kan se magiskt ut. Det är ju ändå bara ett par hus. Men när allt kommer omkring så ser ju det mesta rätt härligt ut. Bara man väl stannar upp för en sekund eller två.

Så jag tog en paus. För jag har hört att man ska göra det. När man inte får ihop det längre. Och särskilt när man kommer på sig själv att alltid svara: Det är bra men… det är så fasligt mycket. Och så inser man att man har svarat så jättejättelänge nu. Och att man faktiskt hatar det där men…


Fast om jag funderar lite så blev det inte särskilt mycket bättre med en paus av detta slag. För man ska väl inte sätta paus på sådant som man gillar? Som vardagslyx och finspan och dagdrömmar. Och bloggen, för den är ju allt det där tillsammans. Det ska man då rakt inte. Så vi kan väl säga att jag bloggar igen. Och nu ska jag skicka ett viktigt mail, som nog är bättre än paus. Åtminstone i det stora hela. Och sen ska jag vardagslyxa mig lite och ta ett finspan och en dagdröm på det. Sen ska jag jobba. Punkt på det.

No Comments

Leave a Reply