PARIS

rum 305.

 
Ibland sprang jag jättefort. Bara för att de slingriga korridorerna tre trappor upp var så väldigt mörka. Och så smala att man inte ens kunde mötas. Och mötte man någon så hoppade man nästan lite högt. För man blev så förvånad i mörkret. Sen fick någon backa. Så man kunde komma fram till toaletten eller duschen. Och egentligen så var de nog garderober från första början. Och heltäckningmattorna där runtomkring var inte alls så väldigt fina. Inte ens lite.
Och i det allra minsta rummet rymdes bara en säng. Och ett handfat från åttiotalet. Och det var verkligen inget härligt över det hela alls.
Om det inte hade varit för de franska balkongerna. De TVÅ franska balkongerna, med 30 centimeters mellanrum. Med de fyra höga fönsterdörrarna från golv till tak. Som var så nära sängen att du nästan trodde att du sov i kastanjeträden.
Jag älskar träd utanför fönster. När de är så nära så att du nästan kan känna på dem.  Allra helst utanför sovrumsfönster. Jag har härjat om nedsågade träd och jag har sörjt. 
 
Men de där träden står mitt i Marais. På en liten smal gata där nästan inga bilar åker och egentligen inga höga ljud alls finns. De står utanför ett rum där du somnar med vidöppna dörrar mot natten. Till staden när den bara är mjuk av sorlet från tusen människor. Och där du vaknar till av någon som sopar gatan. Eller som tidigt igår morse när regnet föll över Paris. Då tror du att du drömmer lite grann. Och vill inte vakna i något annat rum i hela världen.
 
Fast ändå. Jag kan inte rekommendera detta hotell. För då kommer ni förmodligen tro att jag är spritt språngande galen. För det är skruttigt och supersunkigt. Och väldigt långt och mörkt till toalett och dusch. Men ändå. Jag sa det säkert hundra gånger. Det här är mitt favoritrum och så sov jag som en stock. I en dröm. Med vidöppna fönster åt kastanjerna.
 
 
Och mittemot var det inte ens ett vanligt hus. Det en väldigt vacker byggnad som man såg himlen ovanför och igenom. Den restaurerades och allt var liksom bara som ett skal av spröjsade fönster och glas. Där skulle man hålla dansföreställningar och sånt när allt var klart. Och det går överhuvudtaget inte att förstå hur vackert det var såhär på bild. Men släntrar du runt i kvarteren ta en titt för allt i världen.  

Och för att förtydliga det där speciella med att sova som en stock. De normala kanske alltid gör det på hotell.  Men jag gör det aldrig. Inte på vanliga hotell och inte på lyxiga hotell (men alltid på de skruttiga). Jag vrider och vänder på mig och lyssnar på surrande luftkonditioneringar och tycker kudden är för fluffig och täcket är för varmt. Sen vaknar jag hundratals gånger och tänker att det var då alldeles typiskt nu när man äntligen skulle få sova. Så är det jämt. Och nu var det väl inte direkt så att vi valde ett skruttigt hotell just därför utan för att hela Marais var mer eller mindre fullbokat när vi väl fick tid att ringa runt. Och Marais skulle det vara. Bestämt. 

No Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *