det är fredag och vi säger tack.
Ni vet ju att våra mornar alltid spårar ur. På ena eller andra sättet. Det är alltid något på fyra barn och en mamma som kan gå käpprätt åt skogen.
Som frisyren. Alla dras väl med en risig hårdag mellan varven. Men Liv gör det jämt. Anser hon själv åtminstone. Det har gått så långt att hon skriver kom ihåg-lappar kvällen innan som ”Börja med håret väldigt tidigt”. Då fattar ni säkert nivån. De tusen tovorna går inte att reda ut, benan är fel, den höga tofsen är sned och det värsta av allt är när tuppkammarna är precis överallt. Tuppkammar är hennes benämning på småhåren som inte vill ligga slätt.
Därför blir man en aning överraskad när hon på några sekunder flätar ihop ett par flätor och ett hårband på det. Och klar! Tack.
Förövrigt var hennes kommentar imorse rätt skön. Hon funderade på vilka sneakers som var bäst. De hade satt upp några plankor så man kunde klättra emellan kojorna de byggt i skogen vid skolan. ”Vi är apor nämligen. Jag heter Monki. Smart va? Både min favoritaffär och apa liksom!” Typisk tweenie ena minuten och trädklättrande apa andra minuten. Skönt.