december 2011 - Sida 2 av 2 - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
0
archive,date,paged,paged-2,date-paged-2,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

förtjusande.

Jag vet att det är fånigt men jag blir så himla förtjust i små världar. Löjligt förtjust. När de ser ut på det här viset vill jag bara ställa den lilla världen där på fönsterkarmen och sätta igång att fylla den med pyttesmå saker. Jag vill ställa en liten karusell där i skogen och hänga små planeter och stjärnor i trådar som får dingla alldeles ovanför trädtopparna.

Och nu grämer det mig att hela den lilla världen får ligga kvar på hyllan. Tills jag har tid.
Det är en dockteater förresten. En liten en.

men nu då? nä.. men nu?

Det regnar och regnar. Gräsmattorna är illgröna och det är dystert. Det lovades snöstorm och det är ju inte varje dag man tänker att en snöstorm vore minsann lite av en önskedröm. Men vad sjutton, hur ojuligt får det lov att vara?

Så vi hänger fönstrena fulla med silkespapperslingor och säger att det är snö. Så länge, medans vi väntar. Sen kisar vi med ögonen som bara den och tror varannan sekund att regnet utanför har förvandlats till snö.

först var det alldeles grått och fult och sen blev det helt färgglatt, som Paris ungefär!

Tänka sig att min lilla affär fick vara med på Isabelles (bästa DOSfamily-bloggen) grymma lista i senaste Family Living. Känns väldigt ärofyllt och förträffligt fint. Tacktack.
Och tror ni det var fyra ungar som höll på att tuppa av alldeles när det en vacker dag damp ner ett vykort från självaste jobbaretjejen som Nomi kallar henne (hon ÄR förövrigt jobbaretjejen var och varannan dag) .

Ni kan ju fatta själva hör högt det smäller när det kommer en hälsning från hon som kan klyva brädor som en tv-spelsfigur ,som har en guldspray som är heeelt otrolig och som fixar deras drömmars rum så att vi inte har gjort annat än diskuterat rum mest hela hösten. Och som det har oh:ats och ahhh:ats i soffan. No limits i rum varenda onsdag liksom.

Önskerum
Liv: Halva rummet ska vara en spraybox så hon enkelt kan spraymåla hela dagarna. Cyklar och sånt där.
Viggo: Ett laboratorium. Ingen mesig låtsatsvariant. Glasrör och annat så man kan blanda väldigt bra. Sådär så man blir svart i ansiktet och håret står rakt upp. Real stuff alltså. Och så väldigt mycket av den där väldigt speciella guldsprayen.
Charlie: Han vill ha en exakt kopia av Barca-fotbollsrummet. Avundsjukan bara lyste i ögonen när han såg det programmet, är det sant liksom?!
Nomi: Hennes senaste variant är havet. Massor med blått silkespapper som är själva havet. Akvarium utmed alla väggar där fiskarna simmar. Miljoner med superglänsande (den där sprayen igen) guldstjärnor i hela taket. Och luftmadrasser så man kan flyta på havet och titta på stjärnorna. Och en haj som ska vara fyra meter lång och silverfärgad.

Det var bara det. Inget konstigt alls.
Rubriken syftar på Livs kommentar när hon skulle beskriva ett av rummen en morgon när vi gick till skolan.

Fixa rummet har lite jullov nu men 28 december är ordningen återställd.

det gäller att tagga ner en smula.


Jag lovade ju er tidernas julkort. Det mest ostajlade ever.
Förr i tiden så pysslade jag julkort så det stod härliga till. Snygga var de om jag får säga det själv. Men så kom barnen och då började det hela svikta. Jag tror att vi skickade en vacker bild på en liten nyfödd Liv första julen hon fanns hos oss. Men sen blev det tyst, ganska så knäpptyst i julkortssvängen.

Men så 2007 fick jag en väldigt stark ingivelse om att skicka julkort var viktigast i världen. Och skulle det vara så skulle de banne mig vara ett kort på barnen. Vi hade ju flyttat långt bort från alla kompisar och jag tänkte väl att alla skulle bli superglada om det kom ett tjusigt julkort med fina barn. Kompisarna på landet liksom. Glada och uppsnajdade till tänderna i vårt vackra julehus. Men dagarna gick i renoveringskaoset och jag kan tillägga att på den här tiden var just mamman i huset lite sliten. Ett halvår som fyrabarnsmamma i ett upponervänt hus började ta ut sin rätt. Så egentligen var jag rätt opeppad på det hela taget. Men julkort skulle det bli, absolut julkort.

Och vad är väl ett fotografi? Hur svårt kan det vara liksom. Men fyraåringen och treåringen och de två halvårsmänniskorna tyckte det hela var en usel idé. Alltid var det något litet bekymmer i faggorna. Jag lade ner det där med snajdigheten och tänkte att man kan ju alltid beskära. Bara de åtminstone är på samma bild liksom så tar jag resten sen. Det var bara den lilla detaljen som visade sig vara den mest komplicerade, fyra barn på en bild. Inte några halva barn utan hela små människor.
Och tiden gick och det var inget annat än att rota igenom vad som fanns. Och nu var jag jättetrött men fortfarande fast besluten om julkorten. Fast det kanske inte behövde vara så förbaskat märkvärdigt (det här var ju tiden innan blogg, då var man ju lite mer avslappnad så att säga).

Det är ju som det är liksom. Vi är ju inte speciellt snajdiga just nu, vårt hem är ett kaos, barnen är inte välfriserade och vi har inte ens städat. Vad är väl barn i pyamas, en tvättställning och obäddat säng som bakgrund och rosa klädnypor på fingrarna och fultatuering på knäet och allt det andra mot inget julkort alls? Jättetråkigt faktiskt. Så Hejhej verklighet. Men en väldans hjärtlig hälsning i juletid.

finurligt.

Oj så himla rart julkort som damp ner hos mig häromdagen. Inte ett alldeles ordinärt sådant men ack så finurligt. Önskar jag hade kommit på det själv. Men det var de här fina donnorna som hade klurat ut den lilla fiffiga hälsningen.

 

Och tänka sig vad en sådan här liten finhet till påse kan göra med en trött och seg bloggerska som knappt såg himlen bakom regndis och dimma. Man blev ju solskenet självt på en halv sekund. Tacktack!
Påtal om julkort. Imorgon tror jag bestämt att ni ska få se tidernas julkort… Ska leta i gömmorna bara.


 

fabrikenvinst!

Minns ni att jag i sista minuten kastade in mina Köksfavoriter i tematävlingen hos Fabriken. Tror ni inte jag gick och vann! Tacktack för det. Och därmed är det jag som får lov  att presentera nästa Fabrikstema, Julpyssel. Lite komiskt med tanke på att min pysslarvärld i nuläget inte existerar. Men vad gör man inte för ett sådant ärofyllt uppdrag. Så idag pysslar jag, otroligt nog, inne på Fabriken.
Och inga tomtar blir det och inte så juligt. Men paketinspiration kan väl alla ha lite nytta av i dagar som dessa.

Hurra för en trumma som paket!
Och fler varianter av mina paket här på Fabriken. Och andra säkerligen mycket juligare pyssel.
Lite kul är att för nästan exakt ett år sedan så det ut såhär på bloggen.

världens finaste måne.

Idag packar jag månar som en galning.
Liten uppdatering: Nomi sitter här bredvid när jag öppnar rulle efter rulle med månar (som faktiskt kommer direkt från tryckeriet).
”Å, de luktar ju såhär underbart!!” utbrister hon gång på gång.
Så nu vet ni det. Detta är inte bara en fin poster, den har även en fantastisk doft. Hur bra kan det bli liksom?

på morgonen den 1:a december.

Så kom den då. Första dagen i årets julmånad. Ungarna är superpeppade. Det är bara snön då. Eller ickesnön som sätter smolk i det hela. Och de släcker lampor och håller på och stänger av det mesta. Något måste man ju göra när de är så illa ställt med hela jordklotet. När vi stressletar tusen fingervantar och hallampan släcks för sjunde gången slänger jag dock ur mig dumheter.  Som att då måste ju alla göra samma sak. Om det ska hjälpa. Och alla fyra tittar på mig som jag är utom förstånd. Det måste bli snö. Och då ska allt göras som göras kan för den förbannade växthuseffekten.
Min julaffisch (som för all del inte är en julaffisch) sitter uppe sedan i natt. Ahh, sa Liv när hon såg den. ”Jag gillar när man inte riktigt ser vad det är…. Är det snöbollar eller inte? Är det en girlang? Det är en girlang känner jag. Fast inte säkert. Och är det en tomte eller en människa?” Det är en människa, säger Viggo men pekar på den runda formen (det syns inte på fotot med det är liksom små mörkt blå stänk i det vita). ”Det där är i alla fall en portal som suger in svart.” Jaha? tänker jag. Men det är glasklart. Det svarta åker liksom in där bland de små håligheterna. Och sen är det alldels borta.

Sen lyssnar vi på Radiokalendern och Viggo hittar ett hallonhjärta i muslin. Som han fotograferar ungefär 30 gånger med sin Nintendo. Så att det inte ska försvinna när han äter upp det. Men i sista sekunden hejdar han sig. Stirrar på hallonhjärtat och lägger det på en säker plats på hyllan. Det går ju inte för sig. Att äta upp ett hallon som har fått turen att bli ett hjärta.

happy things!

Kan man inte nästan tuppa av lite när man ser allt detta? Hurra Elisabeth, vad fint det är!
Elisabeth Dunker och hennes Fine Little Day har formgivit en drös av de allra finaste sakerna för självaste Urban Outfitters. Grymt. Fine Little Day känslan sitter som en smäck. Som vanligt blir man varm och glad ända in i själen av Elisabeths formspråk. Sådär på riktigt.

Kan man göra snyggare romber? Nepp, det kan man faktiskt inte.

Kollektionen heter Things.

Sa jag inte att man blir glad!
Uppdatering: Var kan man lägga vantarna på finheterna, kan man ju undra?

Elisabeth hälsar:  Man kan beställa från Urban Outfitters nätbutik. Klicka på amerikanska flaggan bara på deras sida, eftersom det är i UO New York som grejorna finns. (Men de kommer till London strax)