egentligen hänger här en falklandlampa.
Imorse tänkte jag att det finns hopp. Om det superljuset. Det där magiska. Det vintriga. Det har sannerligen lyst med sin frånvaro. Men imorse hände något genom den där jämntjocka dimman. Inte riktigt det där kallkrispiga men minusgraderna och frosten gjorde något med den där solen. Solen?! Jag blev så chockad så jag var bara tvungen att hämta kameran. Och nu var ljuset alldeles precis här. I detta hörn av hemma.
Och tro nu inte att det här är något djupt uttänkt stilleben. Typ. Nä, det är ett underligt ihopkok av fem oavslutade små projekt. Såhär är det jämt. Och jag störs kanske inte jättemycket av det hela, man har ju en plan liksom. Men vi råkar ju vara fem till. Som inte riktigt ser tjusningen i det.
Jag gör aldrig färdigt, bara halvfärdigt och tänker alltid att man ju göra klart imorgon. Men så hamnar en annan grej på prioplats och måste fotograferas först. Och tillslut står man där med fem påbörjade på samma plats. Som här, mitt i vardagsrummet. Som har råkat bli min bästa fotoplats när jag behöver en vägg. Innan hade jag den mittemot (den är bättre) men typiskt nog står där numera ett piano.
Japp, vägg var det. Som man kan nåla på, spika i och borra stora hål som en komplett galning. Helt osentimentalt. Mitt i vardagsrummet alltså. Men vad gör man? Spacklar och målar mellan varven. Kanske.
Weronica har ett himlars kul inlägg idag om den perfekta bilden. Snacka om igenkännande. Så man håller på. Grejor fram och tillbaka, flyttar möbler hit och dit, tar tre steg fram och ett åt sidan, springer som en galning mellan kamera och själva objektet, upp och ner för stegen, upp och ner för trappen. Och ändrar sig och börjar om.
Och önskar sig en assistent. Flott det hade varit.