-
och varför är man inte tjugofem längre?
Bästa Lisa Rinnevuo håller workshops för 13-25 åringar inom snar framtid. Hur grymt? Det enda som inte är så himla grymt är att jag inte är i närheten för en plats på den kursen.Och förresten. Jag har fått en del frågor på mina Lisa-tavlor som syntes i Plaza-reportaget. Och eftersom jag inte är så snabb på mail för tillfället (förlåt) så kan jag svara att det är litografier. Och att de är köpta på Konst & Folk. -
made by viggo.
Det var vissa som inte hade några problem alls att bestämma sig över finheterna på La Droguerie. Tärningsberlocken var hetast. Och de försvann inte på vägen som vissa andra. Turligt.
Viggos halsband har suttit på sedan i söndags. Det blev väldigt omtalat bland kompisarna på skolan. Och han är helnöjd över sin högst strukturerade skapelse. Maxad minimalism typ. -
la droguerie.
Ser du inte skogen bland alla träd, frågade K när jag stod härinne och verkligen inte kunde shoppa loss över huvudtaget. Nä, det var just det som var problemet i denna butik där till och med Panduros utbud kändes urfuttigt. Bland tusentals burkar med pärlor, megakartor med knappar och miljoner berlocker, stuvbitar i högar, hela väggar fulla med band och så vidare och så vidare igen, kom jag ut med två körsbärsberlocker (som dessutom försvann)för tre kronor styck. Och en liten nyckelberlock som också är putsväck.Det enda problemet var väl att det var väldigt strängt därinne. Men fick verkligen inte göra si eller så. Ta bilder var absolut förbjudet och när jag fick skäll för tredje gången tyckte Liv att det hela blev sådär nu-sjunker-jag-under-jorden-pinsamt. Så jag gav mig. Jag grämer mig fortfarande över vilka tjusiga bilder det kunde blivit.
Och nej, de sålde inte maränger. -
man tager vad man haver.
Och ibland kan det bli rätt så bra. Förresten finns det himla bra grejor på Material. Träkulor och en hel massa viktigt. -
och gatorna tog aldrig slut.
Jag har aldrig sett Liv och Viggo trava så mycket. Utan ett endaste litet pip till gnäll. Det är ju såklart så mycket lättare när Paris ligger under ens fötter. Men att ha tävling uppför trapporna vid Sacre Coer. Och att fortsätta tävlingen på 669 trappsteg upptill Eiffeltornets andra våning. Då tappade de till och med mig någonstans på vägen.Men tusan vad vi promenarade runtomkring i den där staden. Fint som snus. I timmar och utan mål och som sagt lite vilse bland virrvarret av gator. Och hoppade in på mysiga fik bland croissanter och blåbärstarteletter. Och ramlade på butiker som var de finaste vi hade sett. Med rosa golv och turkosa väggar och klänningar i alla färger därimellan. Och med de coolaste elgittarerna i hela världen. Och hål i väggen där precis var allt var bubbelgumsrosa och det fanns högar av cupcakes. Och flottaste minimataffärerna med ostar och vin och ankor och fiskar och en massa blåbär. Och restauranger med servitörer som proppade barnens händer fulla med karameller. Och ungarna sa merci och bonjour och can we have the bill, please? Och tyckte de var världsvanast i världen
när det faktiskt funkade.Och nej vi drack inte champagne i plastmuggar på Eiffeltornets topp. Utifall någon undrade. -
gladpost.
För ett tag sen fick jag en himla fin överraskning i brevlådan. Man svimmar ju nästan när där ligger ett paket av det här slaget. Gladare kan det ju knappast bli.
Och när finheterna bara fortsätter och fortsätter när man väl öppnat då blir man lite extra lycklig.
Och boken Bilderboksretro är verkligen så fin som man just misstänkte. Rakt igenom. Lite sagoteasers för kidsen, nostalgi för mormor och upplyst fakta för en sjuttis som mig. Allt började visst inte på 70-talet minsann. Som Barna Hedenhös och hunden Urax.. 40-tal, hur är det möjligt? Först Plupp och nu det här.Och Lotta Kühlhorns formgivning sitter som en smäck. Kan knappt bärga mig förren jag får se 60,70 och lovely 80-tal med Lotta-feeling. -
stadscrush.
Så är det faktiskt. Föll pladask. Det är inte så att jag aldrig har varit i Paris. Det har jag. Ganska många gånger. Första gången var jag nitton och tågluffade. Jag och Kristo (jaaa, vi har varit kära sådär från och till, i evigheters evighet) tog nattåget från Köpenhamn och vaknade upp på Gare du Nord. Senaste gången hade vi precis gift oss. Dagen efter åkte vi ut till Arlanda på vinst och förlust. Trodde det skulle vara enklast i världen att hitta biljetter sådär på momangen till vilken plats som helst på jordklotet. Det var det inte. Fick i alla fall tag på varsin biljett till Barcelona. På vägen hem bokade vi om och stannade i Paris. 1999. Jisses, årtalet ser ut att hamna på museum.Och de tio åren därimellan flera gånger till Paris. Fast jag blev aldrig kär. Tyckte alltid att jag aldrig fick något riktigt grepp om stan. Gillade alla andra städer bättre. Fast så slog den då till. Den stora förälskelsen. Älskart.Inget grepp om stan nu heller. Världens mest oförberedda resa där vi inte hade hunnit kolla upp någon endaste lilla grej. Slängde ner en liten minipackning småtimmarna innan vi flög och glömde hälften. Var alldeles vilse bland alla sneda gator kors och tvärs och en tunnelbana som känns som en myrstack. För att inte tala om vilse i franska fraser. Men ändå så förbaskat underbart. Så himla fint så jag känner mig alldeles knäsvag så här efteråt. Vill dit igen. På direkten.
-
isabellestipendiet.
En himla bra grej är på gång. Isabelle Halling McAllister har tillsammans med Rättviseförmedlingen stiftat Isabellestipendiet. En sådant perfekt, superbra stipendium för kvinnor som är eller vill bli hantverkare. För att inspirera och heja på alla kvinnor som vill verka och utvecklas inom denna mansdominerande bransch. För att visa att det spelar verkligen ingen roll vem man är för hur bra man är och vad man vill och kan göra här i livet. Kan tyckas alldeles självklart men verkligheten säger något annat. Och det är just därför detta är så grymt viktigt.
Stipendiet är på 20000 kronor och verktyg och en hel massa förbaskat fin ära. Det ska gå till en kvinna som älskar sitt hantverk och/eller vill utvecklas inom det. Kanske är det genom en utbildning eller ett projekt av vilket hantverksslag som helst. Det kan vara någon som redan arbetar som hantverkare eller någon som inget hellre vill. Målare, snickare, rörmokare, plattsättare, elektriker, svetsare, byggare… Ja, vilket hantverk det än må vara. Och du, är det du som stämmer in på allt ovan. Nominera dig själv för tusan.
Så sätt igång att nominera! För fulla muggar! Det här är superbra och viktigt. Och gör det nu för sista anmälningsdagen är 5:de oktober. Nominerar gör du på Rättviseförmedlingens facebooksida eller mailar till isabellestipendiet@gmail.com Stipendiet delas ut den 13:de oktober på Hem & Villa mässan i Stockholm.Isabelle har även startat facebookgruppen Kvinnliga hantverkare. En samlingsplats för kvinnliga hantverkare. Perfekt ställe att byta erfarenheter och för uppdragsgivare att hitta bra kontakter. Heja så bra! -
fett najs.
Jag håller med Viggo. Alla gånger om. Bästa staden. Sannerligen.
