-
sneak peek.
-
det här är egentligen vår pysselvagn.
Funderade just på hur länge man kan sitta still innan man tappar all, jag vad ska man kalla det, fysisk hyfs. Fysisk finess. Jag har suttit väldigt mycket på den här rumpan på sista tiden. När jag väl reser mig upp känns det ganska så mycket hösäck över det hela. Men det reder sig nog ska ni se. Bara jag blir klar. Jag måste ju bli klar snart, eller hur? Affär på tisdag var det ju sagt. Den som lever får se.
Och så var det ju de där Blom ifrån Jurianne Matter. En hel hög fann jag att ha i affären. Och det är ju trevligt att göra en pappersblombukett av dem, som var den egentliga tanken. Men det är banne mig mycket tjusigare att göra en vimpel av dem. Två paket och superspeed på symaskinen. Och olika färger på trådarna så blir det lite fint randigt sådär.
Och så. Jag skulle vilja be er om en tjänst. Om ni har visat mina bilder någon gång (vilket alltid gör mig lika fånigt smickrad och glad), har ni lust att skriva en rad till mig? Jag tänkte uppdatera min lista längst ner till höger och vill absolut inte glömma någon. Och just nu är min hjärna värre än vanligt. Och jag glömmer mycket i vanliga fall så tack!Liten uppdatering: Jooo, det går så superfint att ni visar mina bilder. Det gör mig bara superglad! Men såhär, jag har en liten tacklista längst ner till höger och där var det tänkt att jag skulle länka tillbaka till er alla. Men det har jag ju glömt på ett tag och nu minns jag ju inte och vill ju såklart att alla ska få finnas med! Så det var bara så jag menade! -
multifunktion.
De finns ju vissa saker som gör sig lite bättre som något annat, än vad de egentligen är till för… -
frågor och svar.
Och Annas fråga; Ditt värsta inredningsköp?Vi gör inte särskilt ofta felköp. När det gäller möbler har vi en helt annan inställning än annars. Då velar vi fram och tillbaka i evigheter. När det gäller sånt som att byta stad och öppna affär går allt i en rasande fart. Men hellre tomt och glest än en massa möbler som man inte vill ha. Men nu till saken. Vi har gjort det. Ett megafelköp som heter duga.Vi har liksom lite svårt för soffor. Nu var jag klen. Vi avskyr soffor. Inte för att det inte är härligt med en soffa utan för att det är så sablarns svårt att hitta drömsoffan till ett rimligt pris.. Fulmöbel liksom om den inte kostar 200 000. Och nu snackar jag inte finsittarsoffan, för sådana små tjusigheter kan man ju hitta ett gäng. Utan nu snackar vi här-hänger-vi-hela-familjen-plus-alla-kompisar-soffan.
Vi som alltid annars vrider och vänder på våra möbelköp har haft flera stycken och tröttnat och sålt eller gett bort. Aldrig någon perfekt, alltid en kompromiss. Fast ändå kan man ju tycka att det som sagt är lite härligt med en soffa. Så då har vi köpt ändå. Och så inbillar vi oss där i butiken att nuså, den här var ju fin. Och sen, väl hemma. Nä, det var den ju inte. Fast oftast står vi ut ett tag men inte en gång, den gången var det felköpet av felköp.
När vi flyttade till huset så tänkte vi att vi skulle köpa ordentliga soffor. Påriktigt soffor. Ingen liten nätt med stålunderrede och stenhårda kuddar. Nä, en redig soffa skulle det vara. En megamysig. Till och med två. Vi hade ju ändå plats. Och jag var bombsäker denna gång. Howardsoffor. Absolut, utan minsta tvekan. K tyckte inte riktigt det kändes som vi. Men joo. Tvärsäker. Så jag spanade in två på Room. och turligt nog (kan man tycka såhär i efterhand) så räckte inte budgeten så vi slog till på två vita Oxford Deluxe från Mio med extraöverdrag och allt på liksom. Ångestdyrt ändå, jo lite. Men vi skulle ju ändå ha dem. För alltid typ.
Och så kom de då. I två megapaket och redan där anande jag oråd. Vi släpade in dem och ställde dem mitt i rummet och jag höll på att svimma. Men gudars, vad var detta för vräkiga åbäken till soffor! Som om jag aldrig sett dem tidigare. Och vi flyttade om dem i alla möjliga varianter och ingenting såg klokt ut. Jag kan tillägga att vi har ett väldigt stort vardagsrum och ingenting känns stort där. Egentligen. Men herregud. Och det är ju inte direkt ångerrätt på soffor. Lätt ångest. Minst sagt. Och jag minns faktiskt att jag grinade i en halv dag och fick magknip varje gång jag gick förbi dem. Liksom hajade till och det kved till lite inombords. I-landsproblem. Men tusan så jag ångrade mig. Och kände mig rätt fånig. Inför alla som alltid hade skakat på huvudet när vi gjort våra soffbyten och hållt på. Nu kändes det mest som alla tyckte vi var helt galna. Man kan ju bara inte gå och ändra sig sådär.
Men för att göra en väldigt lång och utdragen historia jättekort så satte en person sönder den ena soffan. Och Mio tog tillbaka den. Men det var ingen lätt match kan jag tillägga och jag tänker inte gå närmre in på vad som hände. Den andra sålde vi superbilligt på blocket och familjen som köpte den blev jätteglad och tyckte den såg alldeles som ny ut. Tre veckor gammal typ. Och upp åkte den gamla luggslitna beiga soffan från källaren. och jag fick toksy överdrag för den skulle inte vara beige nuförtiden.Och därmed inget ont sagt om Howard-soffor i allmänhet. Det var liksom bara inte vår grej. Tydligen.
Satt och funderade precis om jag gjort några andra felköp här i livet. Stora alltså. Så kom jag ju ihåg. Vad sägs om vigselringen? Inte heller direkt öppet köp… Fast nämen nej, det var ju inte så att jag gick och ångrade mig om allt det andra. Det var och är finast såklart. Det var bara den där lilla ringen som ställde till det. Typiskt. -
bilderboksretro.
Åhå så fint! Bilderboksretro. För en bilderboksjunkie som jag är ju det här alldeles lovely. Rabén och Sjögren ger ut en serie retroantologier som handlar om bilderböcker. Kolla in lilla filmen. En från varje årtionde mellan 50-talet och 80-talet. Lätt som en plätt att rättfärdiga det köpet när det handlar om så viktiga saker som nostalgi.Första boken handlar om 50-tatalet och Krakel Spektakel, Pippi, Trulsa, Mumin, Kriktor och Plupp. Och vad förvånad jag blev att Plupp skrevs på 50-talet. Som vi läste Plupp när vi var små, en högst ordinär liten varelse som bodde där i sin fjällkåta. Med blått hår och allt.Det är Susanna Hellsing och Lisa Bjärbo (som bloggar fint på Onekligen) som har skrivit. Och Lotta Kühlhorn har formgivit omslagen. Bara en sådan sak. -
frågor och svar.
Då kör vi lite frågor och svar igen… Inte alls lika tungt som sist men ack så långt. Igen.
Karin A frågade såhär: Det vore kul att veta vad du aldrig släpper över tröskeln till ditt hem (i inredningsväg) och vilka tre saker (inredning igen) du absolut inte kan leva utan?Vad som aldrig skulle komma över tröskeln till vårt hem ska nog egentligen vara osagt. Borde vara. För åtminstone jag är inte helt konsekvent. Lite lömskt föränderlig sådär på vad jag gillar. Det kan minsann släpas hem något otippat men då har jag oftast lånat det. Bara för att jag känner just för stunden att det ger mig något. Inspirationslån, typ.Så över tröskeln kan det passera både det ena och andra men okej då, vissa saker har jag svårt för. Gardiner. Jag gillar inte gardiner Och då menar jag inte rullgardiner (som jag också skulle klara mig utan men jag är ensam om det i familjen) eller tyg från skenor uppe i taket som vi har i vårt matrum. Nä, jag menar gardiner. Gardiner som man varken drar upp eller drar åt sidan. Gardiner som liksom är gjorda för ett konstant läge.
Kappor, panelgardiner, julgardiner, påskgardiner, you name it –gardiner (jag har surfat på det om någon tycker att jag lät gardinkunnig). Allsköns gardinuppsättningar. Hur mycket än det ska vara sagt att gardiner är källan till hemtrevlighet. Jag gillar inte. Och då spelar det inte ens någon roll om vi har jordens insyn. Mer gardinlösa fönster åt folket, det är vad jag kallar hemtrevlighet.
Och vad jag inte skulle kunna leva utan. Nu får jag ju förmodligen inte svara det gamla vanliga som kamera, böcker, tidningar, musik och dator. Inte så inredningschict.Men då får det bli stora bord där man kan hänga vid. Det är ju där det händer. Alltid. Middagar, långa samtal, megapyssel, storbak, syprojekt, jobb, läxor. Ja allt. Och bordet ska vara oömt, så man inte behöver gräma sig när någon hackar saxen i det eller ritar teckningar utanför pappret eller spiller illturkost nagellack eller limmar fel med Superlim. Helst skulle man ju önska sig ett Bermuda med det går ju liksom inte ni hör ju själva.
Och supertrist. Men fin förvaring. Korgar. Lådor. Askar. Påsar. Skåp med glasdörrar. Allt som går att stoppa saker i är min räddning.Och pinnsoffor är en alldeles lysande möbel. Helst vid stora bordet. Helst i köket. Rymmer högar av ungar och är skönaste platsen att ligga raklång i. Efter middagen, innan middagen (när någon annan lagar den) och lite närsomhelst.Och jo jag kan leva utan det. Absolut. Ingen möbel eller grej i hemmet är för allt i världen livsviktig. Men vissa saker är fint att ha. Fast nu kom jag på en sak som ju faktiskt kan räknas på inredning. Fotografier. Bilder. Det har jag banne mig svårt att klara mig utan.
lilla.u frågade Varför just namnet Mokkasin? Bara för att jag kan bli lite smått förälskad i ord. och då spelar betydelsen ingen roll, det är själva ljudet det hänger på. Och så var det med Mokkasin. Fint som snus. Älskar blandningen av det hårda Mokka och mjuka sin. Och att det kan stavas med två k, snyggt minsann. Japp, så enkelt var det med den saken.
Återkommer strax om det värsta inredningsköpet. -
hos charlie & nomi.
Jag säger bara hej just nu. Hejhej!
-
gillar.
Illustration, pattern design: Saara HelkalaÅh vilken fin portfolio. Saara Helkala är grafisk illustratör från Helsingfors och gör grymt fin saker. Ni måste kolla, bums!
Picture from the home of Susanna Vento.Photograph: Petra Bindel for Dwell.Och så bloggar Saara himla fint också.Tack Maria och An-Magritt för tips!
-
kanske att överdriva.
Jag har en ny galgcrush. Fick en bunt nya (eller gamla såklart) av min lillasyster. Jag som inte ens visste själv att jag önskade mig sådana. Hur fint är det inte med sådana presenter? Superfint.
Säkert ger de många härliga sjuttisvibbar ala gillestuga. Men jag tycker bara de är tjusiga. Lite Thonet-stol över dem. Lite väl glidiga för klänningar men klämmor är bra.
Jag har så många kärlekar till galgar att det nästan är överdrivet.
Och tillslut lyckades jag verkligen fynda sådana här. Jag hade tidigare försökt tiggt till mig likadana av min 92-åriga mormor. Men nope det gick inte för sig. Fick bara låna dem på mycket bestämd tid. Och så har jag galgar med plastband, stålgalgar, galongalgar utan nitar, teakgalgar, barngalgar… Ni hör ju själva, det är överdrivet. Fast det är ganska bra att ha ibland. Tro mig.Och jag har inte glömt resten av frågorna. Absolut inte. Det är nog mest att jag är lite långsam av mig och att huvudet är lite fullt av en massa annat och att det var en hel hög med frågor roligt nog.Men jag lovar. Nästa svar blir vad jag aldrig släpper in i hemmet och vilka tre saker jag inte kan leva utan. I inredningsväg då. Och om namnet Mokkasin. Och mitt värsta inredningsköp. Ses! -
amsterdam.
Hur har det kunnat gått mig förbi att man kan ladda ner en hel pdf från ett av mina absoluta favoritreportage någonsin? Jaja, jag har sagt det förut. Favoriter hit och dit. Men alltså. Det här hemmet. Makalöst.Alldeles nyss ramlade Elle från 2007 ner framför foten på mig. Och reportaget från Linda Loenens hem plåtat av megaduktiga Hotze Eisma var det som slogs upp. Jo, det är faktiskt sant. Och det var då jag hittade den där pdf:en. Som säkert har funnits där sedan 2007 typ. Men ändå. Makalöst. Igen.
