brown is the new black.
Eller trä åtminstone. Vad gör man när man inser att soffan man lämnade in hos lackeraren inte borde vara svart? Inte egentligen, om man nu fick lov att tänka efter lite. När man dessutom har den där tänkaefterstunden precis när man hämtat soffan från lackeraren blir det ju ännu lite mer onödigt. Lite typiskt sådär.
Men då är det ju väldigt turligt att man råkar ha en lillasyster som fyndat en likadan soffa på loppis. Och som väldigt gärna vill ha en svart fast lackeraren väldigt turligt(så här i efterhand) inte hade tid. Och att han inte ens hade tid över när jag ville måla den vit, kan man ju tycka var ännu mer tur. För sen tyckte jag den var perfekt som den var.
Och tillsammans med den guldgula lampan blev det hela minsann ett strå vassare. Och eftersom lampan kom från östermalm (enligt loppischefen) så känns hela köket numera som det har fått en touch av extra flott elegans. Tjusigt värre liksom.
Särskilt eftersom lampan gick loss på hela fyrtio kronor. Ojojoj, så tjusigt. Nästintill lite vräkigt överdåd.