-
tisdagstema om en kär pryl som egentligen är min kamera och min dator.
Ett knippe allra käraste prylar kan man ju skramla ihop utan problem. Fast det där knippet skiljer sig ju lite från dag till dag. Och jag kärar lätt ner mig i både det ena och det andra. Fast oftast får det stå kvar där jag fann det för saker kan man lätt få lite för många av. Men ibland kan man låna en stund. Och titta på det varje dag tills det är dags att lämna tillbaks den lilla finheten igen, det tycker jag är bra.Ett hem fullt med kära småsaker tycker jag annars är en bra grej om man gillar att gå från rum till rum och upptäcka små hemligheter. Lite spännande sådär att aldrig veta vad som finns där bakom nästa dörr. Då tycker jag det är alldeles ruskigt fint att trycka in alla de där prylarna i skåp med glasdörrar. På samma ställe liksom. För egentligen behöver jag ha lite tomt och saklöst också. Annars kan jag inte tänka sådant där viktigt. Men alldeles tomt åt ena hållet och lite maxat åt det andra. Då är det allra bäst.
Fabriken lär alltså vara full med kära prylar idag. -
en vecka gamla.
Igår hade vi 4-årskalas för Nomi och Charlie.
Och det är ju faktiskt inte klokt vad det är lång tid sedan den där höstdagen då jag travade iväg för att få mitt livs överraskning. Kanske trodde jag att bebisen skulle vara femton veckor istället för åtta som den borde. Mest för att min mage var så stor och för att jag kände mig tusen gånger mer gravid än vad jag någonsin gjort tidigare. Men jag var i vecka åtta. Och jag kunde inte i min vildaste fantasi förstå vad läkaren menade när han efter två sekunders undersökning sa att han brukade låta mammorna se själva när det såg ut på det här viset. Innan han vände skärmen mot mig så hann jag tänka att det var tomt därinne eller att bebisen inte var en bebis, typ. Men det var glasklart, tydligare än något ultraljud tidigare. Två små hjärtan tickade för fullt och jag höll på att svimma. Jag hade aldrig någonsin tänkt tanken, just då var det som om tvillingar inte existerade i min värld. Jag tumlade ut från kliniken, lutade mig mot gallerdörren i hissen och ringde min man. Men kunde inget säga så jag lade på igen. Sen hoppade jag på bussen och ringde min man en gång till. Och viskade det allra tystaste jag kunde, det är två! Sen kändes det som jag skulle svimma igen.Vi var omtumlade och tyckte att livet kändes uppochnervänt. Jag grinade i två timmar och tänkte på lilla Viggo som inte ens fyllt två år och på Liv som var tre och ett halvt. Och att det till våren skulle komma två små bebisar. Hjälp. Fyrabarnsmamma. Jag som inte ens hade vant mig vid att ha två. K som alltid är lugnast i världen sa att allt skulle ordna sig och funderade mest på vilken bil vi skulle ha. Alla vi känner blev fnittriga när vi berättade och tyckte att det var coolast i världen. Utom en som sa att det var ju det värsta som kunde hända. Jag tror att hon kanske inte riktigt menade så utan tänkte att lugnet var slut för alltid och att vi aldrig skulle få sova mera och oj vad jobbigt. Och visst kom de lite tätt våra barn, visst blev det några år av kaos och en aningen annorlunda. Men nää, det värsta som kunde hända var det absolut inte på något vis. Inte överhuvudtaget. Inte på långa vägar. Det värsta finaste kanske man skulle kunna säga. Att vi har fyra underbara ungar. Jag kan verkligen inte tänka mig något finare än så. I hela världen ♥ -
det gäller bara att titta åt rätt håll.
När vi bodde i vår käraste lägenhet på Heleneborgsgatan sågade föreningen ner ett träd. Det stod alldeles utanför vårt fönster, ett sånt där jättedjupt fönster där två människor kan sitta i samtidigt. Med kuddar och filtar. Och titta på trädet utanför. Det är väldigt fint sådär på nära håll. Men så en vacker städdag då vi inte var hemma sågade de när trädet. Jag blev sur och ledsen och skällde och gnällde. Inte går man bara och sågar ner träd hur som helst. I innerstan speciellt. De sa att det förstörde fasaden fast det tror jag inte på, det nuddade inte ens huset. Tror minsann att någon (typ ordföranden) tyckte att det stod lite i vägen.När vi sen fick en egen trädgård så tänkte jag bara på hur vackert det skulle vara. Med gamla knotiga träd, syrenhäckar och slingrande rosenbuskar. Barfotafrukostar i daggen och middagar i långa sommarnatten. Lite perfekt sådär. Så vi rensade och ordnade och donade. Till förbannelse. Och gjorde grusgångar och en jättestor grusplan. Vi planterade jordgubbar och sådde sommarängsfrön. Och glömde alldeles bort att titta på allt det fina som redan fanns där. Tills förra sommaren, då gjorde vi precis tvärtom. Vi klippte bara gräset ibland. Då det var så högt att det knappt gick att klippa. Vi tittade på alla maskrosor på hela grusplanen och sa att vad många det blev, fast vi hade lagt en sådan där bra duk under. Och konstaterade mest att ogräs är grönt, ibland ganska sött och inte särskilt fult. Så trädgården växte på i sin egen takt och blev kanske lite väl vildvuxen. Fast tittar man på rätt ställen är den fin ändå. Speciellt nu. Som inbäddad i vita och ljusrosa blommande träd. Så långt ögat når. Och sparrisen växer så det knakar. Bara en sådan sak.
Skönt att det går att blogga igen förresten. Det sista tillfälliga avbrottet var ju alldeles vansinnigt långt. Nästan så man fick känslan av att det kanske aldrig någonsin går att blogga mer. Och vissa kommentarer verkar borta för alltid. Fast annars verkar det vara i sin ordning igen… Ha en fin helg! -
tisdagstema om favoritplatsen.
Jag har nog alltid drömt om en glasveranda. Eller önskat mig en. Fast det är inte så ofta de sitter på lägenheter i stan.Men tillslut hittade vi en. Minsann. Och där är finast att vara. Alltid. Till och med när man måste ha sockor och varm tröja och plädar och fårskinn på golvet. Fast det gör inget när iskristallerna är som vackrast just där. Och det är där vårsolen värmer allra först och utsikten är rosa en stund i maj. Och där regnet smattrar som finast och åskan mullrar som högst. Och dit kommer solen tillbaka om kvällen som en enda orangegul solnedgång efter att ha blivit en reflex i grannhusets fönster. Det är då vi äter middag här eller spelar alfapet. Och när solen har gått ner på riktigt då ska man sitta här med fina vänner och vin och prata och prata och prata tills det blir morgon igen. Fint som snus. Det är det faktiskt.
Och jag samlar inte på glasfigurer. De här har jag lånat av min mamma. Fast jag tror nästan jag ska börja. Det blir lite extra flott såhär i en glasveranda.Liten uppdatering såhär på onsdagkvällen…Alla era fina hälsningar gör mig så glad. Det är som liten skatt med snällhet som ligger där och väntar. Och som gör mig alldeles varm i hjärtat. Tack!Och de urtjusiga kuddarna, jag glömde ju igen. Men vad bra att ni frågar. Fråga mer och tjata om jag inte svarar för då har jag glömt. Igen. Kuddarna finns i butiken och snartsnart (!) på en nätbutik nära dig. Men ni kan också köpa dem direkt hos Fine Little Day. Finfina saker finns det där. Som tejpen och alla fina tavlor. -
philip karlberg + nanna lagerman och ♥ lisa hilland.
Photography: Philip Karlberg Styling: Nanna LagermanHär vill jag bo, leva och arbeta. Ateljén som visas i senaste Elle Interiör är fullkomligt magisk. Jag höll på att svimma pladask. Där i kön på Ica nu i eftermiddags. Det var helt plötsligt lätt som en plätt att koppla bort kidsen galna framfart. Mamma läser. Det gör inget om ni nästintill kryper ner i glassboxen eller om ni klättrar högst på hyllorna eller river hela stället, bara jag får kolla färdigt. Åhå, så fint. Och där är Lisa Hillands underbara puff och spegel. Som jag första gången såg hos Malin och sen dess drömmer om… -
söndagsbild eller vad blir det för vegetarianskt idag?
Veckans stora fråga härhemma har varit ”Är du vegetarian nu Liv?!!”. Det är Viggo som har stått för frågan vareviga middag. Förra måndagen så bestämde vi nämligen att nu får det vara nog petat i köttfärssåser och biffar för Livs del. Det går ju liksom inte att äta kött och ändå inte äta. Bara äta pasta eller ris och grönsaker. Och bara ta en halv tugga köttbulle. Och klaga vareviga middag, jag avskyr kött. Nepp, då fick hon helt enkelt hoppa över till sin mammas sida bland kikärtor och bönor. Nu vill jag inte påstå att jag är värsta vegetarianen längre. Numera mer åt mesveggohållet, äter fisk, skaldjur och kyckling. En mesveggo som dessutom har tappat allt vad matinspiration heter på sista tiden. Så det var bara att ta sig i kragen den här veckan och laga den ena proteinrika vegorätten efter den andra. Liv verkar nöjd och jag förstår henne. Min anledning att sluta äta kött, för tjugo år sedan, var att jag aldrig hade varit speciellt förtjust. Suttit där och petat precis som min dotter. Viggo har försäkrat hela veckan att han hellre äter kött men ändå har han hängt i köket mer än vanligt. ”Vad blir det för vegetarianskt idag, mamma?”Kolla in Fabriken och söndagsbilder. -
vi har lite olika tänk om det här med städning.
Jag vet ju redan hur det är. Fast ändå kan jag inte låta bli att tjata. Litegrann, bara lite. Precis efter då vi har vårstädat den där lekstugan. Att de ska hålla lite fason på den. Lite ordning och reda kan man väl begära. Så de kan hänga här och läsa serier och dricka saft och så. De ser frågande på mig och förstår verkligen inte alls varför man inte skulle kunna göra det ändå. Bland lövsopporna, sandtårtorna och brevid snigelcirkusen. Och jag säger att det är väl mysigare om det är lite fint och städat. ”Men det är ju fint här, det är alltid fint här!” Okejdå, vi säger väl så. Allt för lördagsfriden i vårsolen som kom tillbaka.Och jisses vad förälskad jag blev i Lisa Bengtssons nya mönster Tillsammans. Kika in hos hennes assistents Emmas blogg för massor av finfina bilder. -
min kära lilla tejp.
Just nu kommer man inte ut från butiken utan ett paket. Det är bestämt. Av mig. För jag fick nytt papper och band igår. Då kan man liksom inte hejda sig. Du behöver inte slå in, gäller inte längre. Det är klart som sjutton du måste ha ett paket, gäller.
Och så finns det tejp och så finns det ju tejp. Sådan man blir kär i. Och den allra finaste har megaduktiga Elisabeth Dunker på Fine Little Day gjort.
Och nog för jag gillade det förra pappret (minns ni julens) också. Fast nu är ju himla glad för min lilla hög med grönvita saker. Så det kan nog inte bli annat än en superfredag med den högen.Superfredag är förövrigt ordet som Liv och Viggo fullkomligt vrålar från öppet fönster på fredagmornar. Sisådär runt sju, när de har gnuggat sömnen ur ögonen, är det dags.
Så detsamma till er, härlig superfredag! -
är det okej om vi stannar tiden lite?
Jag tänker ganska sällan på att oj vad åren går. Om jag börjar tänka så blir jag nästan lite darrigt fundersam. Inte åldersnojjig, inte alls faktiskt. Utan mer att man önskar en liten paus från racet en stund. Bara stanna tiden litegrann och ta tillbaka känslan av evighetslånga dagar. Som när man var liten. Då en timme kunde kännas som en halv dag. Och ett år som ett helt liv.Det har gått fem år sedan 3-åriga Liv spatserade på bryggan vid Öresund. Tiden sedan dess känns som ett ögonblick. Igår frågade hon om hon fick låna min tröja. Att ha i skolan. Och ja, det är såklart. Men hjälp. Min dotter vill låna min tröja. Bara det liksom. Jag måste komma på ett sätt att stanna tiden.Fast hon klär sig inte alltid i oversize t-shirt med fjärilar. Idag kom hennes och K´s överraskning på posten. Överraskningen handlade egentligen bara om en sak. Att de två hade gjort en beställning bara till Liv, som vi andra inte hade en susning om. Jag vill också ha. Speciellt nu, eftersom snön är tillbaka. -
tisdagstema om favoritblomma.
Tisdagens tema på Fabriken är favoritblomma. Jag har väldigt många om jag nu visste namnet på dem. Tyvärr är jag sämst i världen på alla växtligheter. Det är sant. Jag är usel på trädgård och jag kan knappt få en snittblomma att överleva till dagen efter. Men jag älskar att få blommor, glad blir jag. Fast om jag får en krukväxt blir jag mest nervös och tänker att den lilla stackaren kommer inte att leva så länge till. Sorgligt nog.Fint är det i alla fall med pioner, ranunkler och daggkåpa. De blommorna satt i en tjusig brudbukett för nästan exakt tolv år sedan. Min. Och turligt nog så är hela vår trädgård full med just pioner och daggkåpa om sisådär en månad. Det ska bara sluta snöa först.Och jag vet att dagens bild inte har så mycket med saken att göra. Fast det är ju blommor i alla fall.
