en vecka gamla.
Igår hade vi 4-årskalas för Nomi och Charlie.
Och det är ju faktiskt inte klokt vad det är lång tid sedan den där höstdagen då jag travade iväg för att få mitt livs överraskning. Kanske trodde jag att bebisen skulle vara femton veckor istället för åtta som den borde. Mest för att min mage var så stor och för att jag kände mig tusen gånger mer gravid än vad jag någonsin gjort tidigare. Men jag var i vecka åtta. Och jag kunde inte i min vildaste fantasi förstå vad läkaren menade när han efter två sekunders undersökning sa att han brukade låta mammorna se själva när det såg ut på det här viset. Innan han vände skärmen mot mig så hann jag tänka att det var tomt därinne eller att bebisen inte var en bebis, typ. Men det var glasklart, tydligare än något ultraljud tidigare. Två små hjärtan tickade för fullt och jag höll på att svimma. Jag hade aldrig någonsin tänkt tanken, just då var det som om tvillingar inte existerade i min värld. Jag tumlade ut från kliniken, lutade mig mot gallerdörren i hissen och ringde min man. Men kunde inget säga så jag lade på igen. Sen hoppade jag på bussen och ringde min man en gång till. Och viskade det allra tystaste jag kunde, det är två! Sen kändes det som jag skulle svimma igen.
Och det är ju faktiskt inte klokt vad det är lång tid sedan den där höstdagen då jag travade iväg för att få mitt livs överraskning. Kanske trodde jag att bebisen skulle vara femton veckor istället för åtta som den borde. Mest för att min mage var så stor och för att jag kände mig tusen gånger mer gravid än vad jag någonsin gjort tidigare. Men jag var i vecka åtta. Och jag kunde inte i min vildaste fantasi förstå vad läkaren menade när han efter två sekunders undersökning sa att han brukade låta mammorna se själva när det såg ut på det här viset. Innan han vände skärmen mot mig så hann jag tänka att det var tomt därinne eller att bebisen inte var en bebis, typ. Men det var glasklart, tydligare än något ultraljud tidigare. Två små hjärtan tickade för fullt och jag höll på att svimma. Jag hade aldrig någonsin tänkt tanken, just då var det som om tvillingar inte existerade i min värld. Jag tumlade ut från kliniken, lutade mig mot gallerdörren i hissen och ringde min man. Men kunde inget säga så jag lade på igen. Sen hoppade jag på bussen och ringde min man en gång till. Och viskade det allra tystaste jag kunde, det är två! Sen kändes det som jag skulle svimma igen.
Vi var omtumlade och tyckte att livet kändes uppochnervänt. Jag grinade i två timmar och tänkte på lilla Viggo som inte ens fyllt två år och på Liv som var tre och ett halvt. Och att det till våren skulle komma två små bebisar. Hjälp. Fyrabarnsmamma. Jag som inte ens hade vant mig vid att ha två. K som alltid är lugnast i världen sa att allt skulle ordna sig och funderade mest på vilken bil vi skulle ha. Alla vi känner blev fnittriga när vi berättade och tyckte att det var coolast i världen. Utom en som sa att det var ju det värsta som kunde hända. Jag tror att hon kanske inte riktigt menade så utan tänkte att lugnet var slut för alltid och att vi aldrig skulle få sova mera och oj vad jobbigt. Och visst kom de lite tätt våra barn, visst blev det några år av kaos och en aningen annorlunda. Men nää, det värsta som kunde hända var det absolut inte på något vis. Inte överhuvudtaget. Inte på långa vägar. Det värsta finaste kanske man skulle kunna säga. Att vi har fyra underbara ungar. Jag kan verkligen inte tänka mig något finare än så. I hela världen ♥