-
önskar er en fin valborgsmässoafton.
-
mod.
Idag går min pappa i pension. Tillsist tog han mod till sig och slutade. Men det var ingen lätt match. Tog två och ett halvt år att bestämma sig. Det var ju så kul att jobba. Lika kul som när han började för 53 år sedan. Och varför ska man, när livet är lätt och enkelt. Och man har lyckan att vara frisk. Då blir det lite märkligt. Som att byta liv på beställning liksom. Fast beställningen inte är ens egen.Så jag tror det behövs en skopa mod för att våga. Våga prova det nya livet. Min pappa började måla när han var fjorton år och sen har han fortsatt. Och gillat. Verkligen gillat sitt jobb. Jag vet att jag har frågat, men är det inte lite tråkigt. Sådär ibland. Nope, det är perfekt, jag gillart. Jaha, vad bra. Och det märks att han gör det. Han är duktig som få min far. En riktig målarmästare.Men ändå. Det är hojväder, fiskarna nappar och vid sommarstugan skiner solen.Hurra för dig idag, min käre far!Och årtalet, vid utsikten, är 1964. -
det blir himla fina högar.
Jag har ju skrivit om porslinet härhemma förut. Och att det är mycket loppis. Och udda. Och att det oftast går alldeles utmärkt. Men ibland kommer det dagar då de där udda porslinet känns rörigt. Vid lite grubbliga perioder blir gärna rörighet lite jobbigt. Då vill man ha samma. Alla äter på likadan tallrik. Alla dricker ur likadant glas. Lugnt och fridfullt. Och det går ju lätt att försvara ett sådant inköp om man har två Iittala-tallrikar, tre Höganäs-tallrikar och sjutton enstaka exemplar av allehanda loppisfynd. Samtidigt som Ikea lanserar en urtjusig serie. Jag gillar den massor. Och högarna blir så himla fina.
-
ett försenat tisdagstema eller följetong soffbord.
Tisdagens tema på Fabriken var På mitt soffbord. Och idag är det onsdag. Jag vet. Men ändå, ni får se det ändå. Vårt soffbord. För egentligen är det själva bordet som är mer intressant än vad som är på det. Om ni minns så kändes det här bordet alldeles för högt när sofföverdragen rök. Och med ett bedrövligt brickbord en stund har vi nu ett avsågat sådant här. Vilket inte är vår briljanta idé egentligen utan våra fina vänners. Fast när det vi hade surat tillräckligt över brickbordet så var vi tvungna att göra en härmis. För smidigt nog hade jag ju ett sådant bord på butiken (som för övrigt är snyggt som högt bord med). Och trettiofyra centimeter kortare blev det såhär elegant. Om jag får säga det själv. Det är nog första gången vi har ett sådant här bra soffbord. Rejält. Det känns på riktigt. Ett soffbord som man har när man blir vuxen liksom.
Och på soffbordet. Ett lånat labyrintspel. Barnens favvo just nu. Och min hög för att ta mig tillbaka till bokvärlden. När det är så här illa ställt är det lika så bra att ta till de gamla favoriterna. Så man inte misslyckas. Och den översta är min absoluta darling. Ever. Jag vet inte hur många gånga jag har läst den. Nästan lite galet för jag gör inte så i vanliga fall. Tror att första gången var i början av nittiotalet. Och varje gång läser jag det allra långsammaste jag kan. För jag vill inte att den ska ta slut.
-
rösta lila.
Att det fanns något som hette Körslaget hade gått mig förbi. Men nu är det så att i år finns det en lila kör med. Som kommer från staden vi bor i. Och i den sjunger min fina vän Cia. Så varje lördag har jag suttit där framför tv:n och bara varit så himla glad för hennes skull. För jag vet att hon tycker det här är roligaste i världen. Och för att hon och alla de andra är grymma. Så det förvånar mig inte det minsta att de sjunger final ikväll. Så här håller vi tummarna stenhårt och röstar som tusan framåt kvällen. Och det här lila inlägget handlar såklart bara om en liten sak. Att ni ska känna er manade att göra detsamma. Blink-blink.Lite senare:Attans också…typiskt. Fast de var väldans bra. Faktiskt bäst. Sådetså. -
söndagsbilden.
Så kom sommaren redan i april. Vi latar oss så till den milda grad. Och fiskar uppifrån äppelträden. Den en efter den andra körsbärsblomman slår ut. Och det känns onekligen som sommar.Söndagsbilder på Fabriken. -
en glad påsk blir det allt.
När solen skiner från en blå himmel. Och det plötsligt blev alldeles grönt. Och nästan lite märkligt varmt. Är det sant liksom?Den allra gladaste påskhelgen önskar jag er. -
sweeties.
Inte särskilt påskigt. Men ganska gulligt. Små katter i verandafönstret. Fast det var värst vad jag bloggar sockersött och rosa nu för tiden. Får nog snoka reda på något alldeles tvärtom till morgondagen. -
tisdagstema om tidstypiska detaljer eller fina påskharen.
Min kamera har gått sönder. Det är nog dagens tristaste händelse. Jag vet att det finns mycket värre saker än så. Men fasen, jag behöver min kamera. Känner faktiskt att den är väldans viktig till och med. Känns lite halvdant utan den. Snyft. För det är ju inte precis så man kvistar ner till affären och köper en ny. Fast den kanske går att laga. Ja, det gör den nog. Jag får nog lov att fråga. Hoppas.Så tidstypiska detaljer, på Fabrikens tisdagstema får en lite långsökt tolkning. En påskhare som egentligen mest är en pysslad finkanin. Fast nu i påsktider får det vara en påskhare. Tidstypiskt som bara den. Kaninen ingår i en liten pappersdjursfamilj som duktiga Caroline Faup har formgett. Love it. Såsom jag gör med allt hon tecknar. Papperspysslet är förövrigt grymt fint. Finns även som robotar, rymdfarkoster och dockor. Ska bara pyssla lite mer så ska ni få se.
Den lilla kaninen står på en ask som är klädd med min egen favorittapet i nya Sandberg-kollektionen. Tapeten heter Alma och finns i rosa, grön, gul och gräddvit. Om jag nu minns rätt. Visst tänker man direkt Ladurée? Och macarons. -
sandberg 1.
Ni minns kanske att jag fick den stora äran att ge mig i kast med Sandbergs nya barnkollektion inför en inspirationskväll här i Katrineholm. Till sommaren släpper alltså Sandberg sin nya barnkollektion Engla & Elliott. Det är en skön kollektion, lite 50-talsnostalgisk med inspiration från den tidens barnboksillustrationer. Den känns både klassisk med en skön retrokänsla. Kollektionen är lugn och sober, barnrumselegans när den är som bäst. Men där finns också lekfullhet och fantasi, lite Krakel Spektakel-feeling. Som i allt annat är det blandningen som gör stilen. Det finns både möjlighet att matcha in i minsta detalj medan det även funkar att göra precis tvärtom men ändå behålla en helhet. Stämningen i hela kollektionen är helt klart samma som i Kaspar och Saga I. Vackert och lugnt utan att för den skull bli trist. En alldeles perfekt bas i ett barnrum där intrycken ändå riskerar att bli alltför många i leksakshavet.
Karolina Kroon (årets tapet) och Sissa Sundling står för formgivningen och de handtecknade mönsterna. Tyget som är som enda stor kalaspåse finns med svart och vit bakgrund. För mig är det här det perfekta tyget för barnens små minikök. Det finns inte som tapet men jag ser det gärna uppspänt på väggen med en ram av stora bollfransar. Där vill man ju leka.
Tapeten med romberna heter Hampus och finns i flera olika färgställningar. En i blå toner. En väldigt elegant med vit, grå, beige ton. En i multifärger, min favoritromb faktiskt. Den och ett lekstugecafé med cirkuskänsla skulle sitta fint. Ni vet, just när solen gassar som bäst och sandkakorna tillverkas på löpande band. Samtidigt som det pågår snigelcirkus i andra ändan av trädgården. Just då skulle romber i orange, blå, rosa och lila vara finfint.
Fortsättning följer en annan dag…
