min lördagsnatt.
I lördags fem minuter innan stängningsdags på Åhléns kärade jag ner mig i det här tyget. Tänkte direkt på gamla ljusblå, fina madrasser. Och på lite lagom juliga kuddar. Fanns ju varken bollfransar eller andra fransar så bandet var väl inte direkt menat som ett slags kantband men så fick det bli.
Jag kan bara säga en sak. De här kuddarna var en bedrift. Jag och symaskiner är aldrig sams. Aldrig. Så många gånger jag har övervägt att hiva ut dem genom fönstret. Jag fullkomligt avskyr när inte maskiner funkar, det finns få saker som gör mig så irriterad. Sådana här lättplättiga kuddar utan extravaganser går ju annars snabbt som tusan att göra.
Så på natten tar jag min superproffsiga maskin med 4 trådar (ni vet en sådan som gör allt, klipper till och med) och tänker att jag är klar med detta på en halvtimme. Då ser jag att nålhelsiket är av. Och någon ny nål har jag ju inte. Suck. Tar syrrans gamla, ärvda snyggbernina (skymtar lite här) från 60-talet. Jag har snott den för att den är så himlans fin, som en gräddig kitchenaid. Den brukar funka men just den här natten gör den det inte. På en systräcka på 120 cm hoppar tråden ur nålen i genomsnitt 6 gånger! Dubbelsuck. Så jag syr några centimeter, trär i tråden, syr igen… fattar ni så irriterande!? Fast skam den som ger sig men till sist börjar den gnissla alldeles förfärligt så då hämtar jag den tredje maskinen. Min inte alls särskilt gamla Bernina men uslare maskin får man leta efter. Den syr inte, den trasslar och hakar upp sig och håller på. Okej, den håller ihop tygbitarna men på ett väldigt fult sätt. Så de här kuddarna synar man inte i sömmarna.
No Comments
Teres
Jätte fina kuddar. Gillar verkligen det där lilla extra som ett kantband ger (även om jag själv oftast är för lat för att sy dit sånna)
Tyget är ju dessutom helt underbart!